Vafan
Det stora sjukhuset har idag bjudit på inte mindre än två stycken vafan-upplevelser. Ni vet. En så´n där upplevelse där man tänker "Va fan tänkte du?" eller möjligen "Va fan, tänkte du inte alls?"
Vafan-upplevelse #1
Vi rondade. I första tre-salen låg tre patienter. Två kvinnor och en man. I nästa sal för två, låg en man och en kvinna. Jag var tvungen att fråga sköterskan om man numera blandar kvinnliga och manliga patienter i salarna. Dumma jag tänkte ju att ett stort misstag hade begåtts. Men, så är icke fallet (hör Gottes brytning). Pga platsbrist införde man blandade salar förra året, berättade sköterskan. Hon fortsatte, i början protesterade personalen. Men patienterna, frågade jag, säger inte de någonting? (Märk väl att här är patienterna mellan 80 och döden och tillhör definitivt inte den generationen där man har gemensam bastu.) Äsch, sa hon, de vågar inte protestera.
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #2
Vid gårdagens eftermiddagsrond beslutades att katetern skulle dras på tanten. Alla infektionsparametrar tydde på en UVI. I morse satt katetern kvar. Med motiveringen att det blir så jobbigt för personalen om tanten ska ha blöja eller ska ha bäcken varje gång hon blir kissnödig.
I går förklarade överläkaren noga för mig att sitter en kateter kvar är en UVI mycket svårbehandlad, i princip omöjlig att behandla för det kommer alltid att vara växt på den. Tyvärr var inte överläkaren med på morgonens rond och underläkaren vågade nog inte protestera mot sköterskan. Är det patienten som är till för personalen eller personalen som är till för patienten?
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #1
Vi rondade. I första tre-salen låg tre patienter. Två kvinnor och en man. I nästa sal för två, låg en man och en kvinna. Jag var tvungen att fråga sköterskan om man numera blandar kvinnliga och manliga patienter i salarna. Dumma jag tänkte ju att ett stort misstag hade begåtts. Men, så är icke fallet (hör Gottes brytning). Pga platsbrist införde man blandade salar förra året, berättade sköterskan. Hon fortsatte, i början protesterade personalen. Men patienterna, frågade jag, säger inte de någonting? (Märk väl att här är patienterna mellan 80 och döden och tillhör definitivt inte den generationen där man har gemensam bastu.) Äsch, sa hon, de vågar inte protestera.
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #2
Vid gårdagens eftermiddagsrond beslutades att katetern skulle dras på tanten. Alla infektionsparametrar tydde på en UVI. I morse satt katetern kvar. Med motiveringen att det blir så jobbigt för personalen om tanten ska ha blöja eller ska ha bäcken varje gång hon blir kissnödig.
I går förklarade överläkaren noga för mig att sitter en kateter kvar är en UVI mycket svårbehandlad, i princip omöjlig att behandla för det kommer alltid att vara växt på den. Tyvärr var inte överläkaren med på morgonens rond och underläkaren vågade nog inte protestera mot sköterskan. Är det patienten som är till för personalen eller personalen som är till för patienten?
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Kommentarer
Trackback