Viltspår III

Tredje tillfället på viltspårkursen och det går bara sämre och sämre .......
Förra gången var det viltstörning. Lilla Besten bröt spåret och drev rådjur. Den knipan klarade vi oss igenom. På tävling är det bara att säga viltstörning, dra tillbaka hunden till spåret och lugna den, så kör man vidare.

Men idag! Himmel och plättar. Ungfär fyra triljoner gånger bröt hon av från spåret och gick efter andra spår. Inte vet jag om det var rådjur, ekorrar eller andra hundar hon nosade efter. Första gångerna sa vi: "Det är nosen, hon har fått akut luktbortfall". Men varje gång jag sa "Lilla Besten, ditt spår!" så tvärvände hon till det ställe där hon vek av. Hon hade alltså full koll på var spåret gick, var hon bröt det och var hon kunde gå tillbaka till det. Det var förtvivlat irriterande.

När vi gått spåret förväntade jag mig någon form av Hallelujahmoment - att tränaren, den allsmäktige och kunnige, skulle tala om precis vad som var fel på hunden. Men icke! Han sa bara. "Jadu, idag var hon ofokuserad. Jag vet inte vad hon pysslade med. Spåra kan hon ju. Hon vet ju uppenbarligen exakt i vilken sekund hon lämnar spåret. Kanske var det för lätt för henne?"

Jag säger då det. Attans byracka man har.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback