Chock - 2/2
Chock = plötslig fysisk eller psykisk allvarlig störning som ofta kräver intensiv behandling. (Medicinsk ordbok, Bengt I Lindskog).
Jag har haft anledning att fundera över begreppet av flera olika anledningar. Bland annat i somras när jag jobbade som usk:a. Vi gjorde ett dåligt jobb med att hjälpa en patient som befann sig i något chockliknande tillstånd efter att ha fått reda på att den hade en hjärntumör. Ja, förresten vi usk:or får ju inte säga så mycket, men kunde nog ha visat mer medmänsklighet och varför pratade inte sköterskor och läkare mer med patienten?
Själv funderar jag på hur jag kommer att fungera i min yrkesroll. Klarar jag att se och höra allt eller kommer jag att paralyseras? Jag tror faktiskt att jag fixar allt, åtminstone så länge jag inte själv är direkt inblandad. Men, det gäller att komma ihåg den där känslan av att hjärnan stänger av när man träffar patienter. Att komma ihåg att de verkar rationella, men att allt är kaos i dem. Själv har jag aldrig varit i någon djup chock utan snarare vad jag skulle kalla chockliknande tillstånd, några gånger. Första gången var när pappa dog. Andra gången var när Lillstumpa fick feberkramper. Tredje gången försökte jag bara låta bli att gråta i ett dygn, min enda tanke var att inte gråta, för jag visste att om jag började så skulle jag inte kunna sluta. Så länge jag inte grät kunde jag hålla mig uppe. Det blev en fix idé. Gråt inte, då bryter du inte ihop.
Den där känslan av att man gör allt man ska, man flyttar armar och ben, man talar (om än något virrigt) men att man bara är ett skal är obehaglig. Hjärnan går på någon form av autopilot för man har inte kontakt med den. Den utför de basala funktionerna och man tycker att man tänker, men så fort man ska göra någon mer avancerad tankefunktion som att tänka tre logiska tankar i rad så skiter sig allt. Det är viktigt att komma ihåg den där känslan och lära sig att se när patienterna har den. Hur man nu ska lära sig det?
Vi diskuterade i klassen vad man gör om någonting akut händer. Jag vet att jag fixar det. För jag fixade Lillstumpas feberkramper och bröt ihop först efteråt. När Lillstumpas mamma och pappa (svägerskan och brodern kom) kunde jag lämna över ansvaret och bröt ihop i Mr H:s armar. Länge stod jag och bölade i hans famn utanför ingången till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En vecka senare disputerade svägerskan och jag fick sitta bredvid en av barnläkarna på Akademiska sjukhuset. Han förklarade feberkramper för mig och det var först då jag började inse att det inte var mitt fel och att det egentligen var helt ofarligt. Den natten sovmnade jag ovaggad. Men, det tog ändå lång, lång tid innan jag vågade vara ensam med Storstumpa och Lillstumpa igen. Mitt agerande när feberkramperna kom gör att jag litar på att när någonting händer så fixar jag det. Bryter ihop gör jag först efteråt. Åtminstone om det är andra som drabbas och inte jag själv....
Jag har haft anledning att fundera över begreppet av flera olika anledningar. Bland annat i somras när jag jobbade som usk:a. Vi gjorde ett dåligt jobb med att hjälpa en patient som befann sig i något chockliknande tillstånd efter att ha fått reda på att den hade en hjärntumör. Ja, förresten vi usk:or får ju inte säga så mycket, men kunde nog ha visat mer medmänsklighet och varför pratade inte sköterskor och läkare mer med patienten?
Själv funderar jag på hur jag kommer att fungera i min yrkesroll. Klarar jag att se och höra allt eller kommer jag att paralyseras? Jag tror faktiskt att jag fixar allt, åtminstone så länge jag inte själv är direkt inblandad. Men, det gäller att komma ihåg den där känslan av att hjärnan stänger av när man träffar patienter. Att komma ihåg att de verkar rationella, men att allt är kaos i dem. Själv har jag aldrig varit i någon djup chock utan snarare vad jag skulle kalla chockliknande tillstånd, några gånger. Första gången var när pappa dog. Andra gången var när Lillstumpa fick feberkramper. Tredje gången försökte jag bara låta bli att gråta i ett dygn, min enda tanke var att inte gråta, för jag visste att om jag började så skulle jag inte kunna sluta. Så länge jag inte grät kunde jag hålla mig uppe. Det blev en fix idé. Gråt inte, då bryter du inte ihop.
Den där känslan av att man gör allt man ska, man flyttar armar och ben, man talar (om än något virrigt) men att man bara är ett skal är obehaglig. Hjärnan går på någon form av autopilot för man har inte kontakt med den. Den utför de basala funktionerna och man tycker att man tänker, men så fort man ska göra någon mer avancerad tankefunktion som att tänka tre logiska tankar i rad så skiter sig allt. Det är viktigt att komma ihåg den där känslan och lära sig att se när patienterna har den. Hur man nu ska lära sig det?
Vi diskuterade i klassen vad man gör om någonting akut händer. Jag vet att jag fixar det. För jag fixade Lillstumpas feberkramper och bröt ihop först efteråt. När Lillstumpas mamma och pappa (svägerskan och brodern kom) kunde jag lämna över ansvaret och bröt ihop i Mr H:s armar. Länge stod jag och bölade i hans famn utanför ingången till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En vecka senare disputerade svägerskan och jag fick sitta bredvid en av barnläkarna på Akademiska sjukhuset. Han förklarade feberkramper för mig och det var först då jag började inse att det inte var mitt fel och att det egentligen var helt ofarligt. Den natten sovmnade jag ovaggad. Men, det tog ändå lång, lång tid innan jag vågade vara ensam med Storstumpa och Lillstumpa igen. Mitt agerande när feberkramperna kom gör att jag litar på att när någonting händer så fixar jag det. Bryter ihop gör jag först efteråt. Åtminstone om det är andra som drabbas och inte jag själv....
Kommentarer
Trackback