Kandidatdropp

Jag är förvånad över hur länge det dröjde innan nyheten om att mina kursare smittades av Calicivirus under en obduktion kom ut i media. Nu är det ju inte intressant längre. Har läst om det på text-TV och här:
Expressen
Aftonbladet
UNT
Och här läste ni det först :-)

Morgonen spenderades med en sjuksköterska på avdelningen. Det gick i ett. När jag kom höll de på och gjorde iordning en patient för att köra den till MR. Jag bara hängde med, lyfte lite här och flyttade lite där och försökte hjälpa till så gott jag kunde. Väl tillbaka på avdelningen var sköterskan plötsligt borta och där stod jag och vakade över en patient som absolut inte ville ligga kvar utan försökte gå med orden "nu abryter vi den här övningen, jag vill inte vara med längre". Jag gjorde mitt bästa och försökte varligt trycka tillbaka patienten i sängen och sätta på syrgasmasken igen. Den tog pat nämligen av sig hela tiden. Var det inte masken som åkte av så var det syrgasmätaren..... Där stod jag, utan en susning om när ssk skulle komma tillbaka eller hur illa däran pat var. Plötsligt fungerade inte EKG-apparaten längre. Nu kommer någon och räddar mig tänkte jag ... men, ingen kom. Så det var bara att felsöka. Visade sig att några avledningar hade lossnat. Tryckte dit dem där jag trodde de skulle vara och på skärmen kom det upp någonting EKG-liknande, så jag bestämde mig för att det var rätt......

Strax före lunch genomförde jag mitt praktiska prov, avslutningen på "Proppen".  Det var lite skakiga ben som bar mig upp till endokrinologen där jag skulle göra provet. De säger att man nästan inte kan "köra" på praktiska provet och jag försökte intala mig att har jag hittills inte fått höra att jag är en katastrof kommer jag inte höra det idag heller. Men benen skakade lite i alla fall. Inte blev det bättre av att jag när jag hittade min handledare fick höra att han inte var riktigt klar och skickades ut i korridoren med ett blinkande öga och orden "du kan ju sitta där och våndas lite". -"Du, sa jag, det behöver jag inte uppmuntras till det gör jag ändå."
 
 Jag fick intervjua en nyinsjuknad diabetiker (lite som att stjäla godis från småbarn att ge mig en diabetiker - jag har ju själv gått igenom det där). Tyckte själv att det gick ganska bra. Anamnesen flöt, även om jag glömde någon fråga. Statusen flöt. Kände mig lite orolig ändå för jag fick några tips under statusen och tänkte: "F-n, vad tafflig jag är".  Patienten var trevlig och jag tyckte att vi fick en god kontakt. Var totalt sett ganska nöjd med min insats när jag var klar - 20 minuter innan tiden hade gått ut. Det var snabbt jobbat, ändå kändes det inte som om jag hade stressat. Tror inte jag glömde någonting på statusen. När jag var klar godkändes jag på alla punkter och lättnaden spred sig i hela kroppen. Sedan fick jag höra så mycket snälla ord och fick så mycket beröm och en fin kommentar på observationsschemat att jag nästan kände mig gråtfärdig.  Originalet ska in till kurssekreteraren, men jag ska kopiera pappret och ta fram det då och då när jag har svarta dagar.

Så är Proppen avslutad. Det har varit fyra roliga veckor, med fantastiskt bra KLASSAR (kliniska assistenter) och handledare. Vi har fått lära oss stegvis, lite i taget och det har känts ok att inte kunna allt. Vi tillåts vara nollor, men det är ingen som kastar det i ansiktet på oss.  Det har känts så skönt. Jag har trivts gott i min grupp, det är en mysig samling människor, och är ärligt talat lite ledsen att det tar slut nu. Men, vi ska ju vidare.....