Tisdag, en dag att fasa för....
Jag funderade lite över hur den här dagen skulle bli. Två nya handledare på en och samma dag. Och båda har mina kursare i kardiologgruppen varnat mig för. De är inte så lätta, fick jag veta, och tänkte "S*t också. Det är det här de säger är det svåra med att vara på klinik". Det började inte bra. Den kvinnliga läkaren jag skulle ronda med dansade in och såg exakt likadan ut som en tidigare chef, psykopaten. Exakt likadan fast minus den förhatliga dialekten. Så började hon ronda. När hon kom till ett avsnitt hon trodde var svårt för mig eller ansåg viktigt avbröt hon sig och förklarade för mig. När vi rondade hos patienterna satte hon sig på sängkanten och förklarade för dem. Bestämt, men vänligt och jag såg patienternas oro stiga till väders och flyga bort över hustaken på Akademiska. När vi lämnade rummen, med henne i spetsen, satt patienterna kvar och såg dagen an med tillförsikt. Så´n vill jag också vara med patienterna....
Handledare nummer två hade jag fått höra var ointresserad och svårkommunicerad. Jag gick dit med en suck. Det tog inte många minuter förrän det visade sig att han var väldigt intresserad av att lära ut och berätta om patienterna och deras symptom (jag sög i mig som en svamp). Han var också personlig, på ett trevligt sätt och undrade över vad jag gjort förut. Som överårig (38) medicine kandidat lär ju den frågan komma minst en gång på varje "placering". Vi diskuterade lite av varje under eftermiddagen, bland annat COSMIC, den elektroniska patientjournalen. Det var en intressant eftermiddag.
Kandidat Dropp, låt det bli en läxa! Den borde du förresten redan ha lärt dig vid det här laget. Bilda dig själv en uppfattning om personer, lyssna inte på andra, ge dem en chans åtminstone några minuter innan du oroar dig för hur det ska gå....
På eftermiddagen avvek jag en stund från kliniken och gick upp till röntgen. Brorsdottern (ja Mr H:s alltså), hitflugen från Luleå, skulle få ett utlåtande om sitt benproblem. Under en timmas tid manglades hon av åtta vitrockar, specialister på kärl- och plastikkirurgi bland annat, som försökte lista ut vad hennes problem är. Helt säkra var de inte, men de hittade i alla fall ett möjligt sätt att kanske få bukt med hennes smärta. De hajade till lite när ytterligare en vitrock, dvs jag, steg in i rummet med brorsdottern och hennes mamma. Jag presenterade mig som "Faster, inte kandidat". Det verkade de acceptera. Och de insåg ganska snabbt att syftet med att ha mig där var att jag skulle "översätta" om behovet dök upp. Nu behövdes det inte, de var tydliga. Och jag fick mig ännu en lektion i "att möta en patient" och dessutom ny medicinsk kunskap.
Det var lite mysigt att bli presenterad som faster. Då känns det som om man är en del i familjen, att man är accepterad. Lilla Vera kallar mig också faster. Enda molnet på himlen är väl att jag alltid velat vara moster (fråga mig inte varför. Moster eller faster ska väl inte spela någon roll?), fast det kommer jag aldrig att bli eftersom jag inte har någon syster och Mr H bara har begåvats med tre bröder.
Kvällen avslutades med att brorsdottern och svägerskan kom hit. Jag kände mig som en usel värdinna. Visste inte när jag skulle sluta, hann inte förbereda någon mat och tvätten hängde på tork i hela lägenheten. Som tur är, är det tåliga och godmodiga norrlänningar på Mr H:s sida av släkten så de brydde sig inte. Det blev en skön avslutning på en intensiv dag. Hemköpt pizza och en hel del tjatter.
Handledare nummer två hade jag fått höra var ointresserad och svårkommunicerad. Jag gick dit med en suck. Det tog inte många minuter förrän det visade sig att han var väldigt intresserad av att lära ut och berätta om patienterna och deras symptom (jag sög i mig som en svamp). Han var också personlig, på ett trevligt sätt och undrade över vad jag gjort förut. Som överårig (38) medicine kandidat lär ju den frågan komma minst en gång på varje "placering". Vi diskuterade lite av varje under eftermiddagen, bland annat COSMIC, den elektroniska patientjournalen. Det var en intressant eftermiddag.
Kandidat Dropp, låt det bli en läxa! Den borde du förresten redan ha lärt dig vid det här laget. Bilda dig själv en uppfattning om personer, lyssna inte på andra, ge dem en chans åtminstone några minuter innan du oroar dig för hur det ska gå....
På eftermiddagen avvek jag en stund från kliniken och gick upp till röntgen. Brorsdottern (ja Mr H:s alltså), hitflugen från Luleå, skulle få ett utlåtande om sitt benproblem. Under en timmas tid manglades hon av åtta vitrockar, specialister på kärl- och plastikkirurgi bland annat, som försökte lista ut vad hennes problem är. Helt säkra var de inte, men de hittade i alla fall ett möjligt sätt att kanske få bukt med hennes smärta. De hajade till lite när ytterligare en vitrock, dvs jag, steg in i rummet med brorsdottern och hennes mamma. Jag presenterade mig som "Faster, inte kandidat". Det verkade de acceptera. Och de insåg ganska snabbt att syftet med att ha mig där var att jag skulle "översätta" om behovet dök upp. Nu behövdes det inte, de var tydliga. Och jag fick mig ännu en lektion i "att möta en patient" och dessutom ny medicinsk kunskap.
Det var lite mysigt att bli presenterad som faster. Då känns det som om man är en del i familjen, att man är accepterad. Lilla Vera kallar mig också faster. Enda molnet på himlen är väl att jag alltid velat vara moster (fråga mig inte varför. Moster eller faster ska väl inte spela någon roll?), fast det kommer jag aldrig att bli eftersom jag inte har någon syster och Mr H bara har begåvats med tre bröder.
Kvällen avslutades med att brorsdottern och svägerskan kom hit. Jag kände mig som en usel värdinna. Visste inte när jag skulle sluta, hann inte förbereda någon mat och tvätten hängde på tork i hela lägenheten. Som tur är, är det tåliga och godmodiga norrlänningar på Mr H:s sida av släkten så de brydde sig inte. Det blev en skön avslutning på en intensiv dag. Hemköpt pizza och en hel del tjatter.
Kommentarer
Trackback