Kandidatdropp

Ännu ett 25-timmarspass avverkat på Kvinnoboendet. Någon helg firade jag med andra ord inte.

Gick från kvinnoboendet lätt uppretad. "Spara på resurserna" är då inte den här kommunens ledord. Det kom en kvinna med ett barn. Kvinnoboendet har självhushåll. Den här kvinnan kom till oss med ingenting: inga pengar, inga kläder, inga hygienartiklar, ingen mat. På kvinnoboendet har vi ett litet lager för nödsituationer som den här. Hygienartiklar, kläder kunde jag hjälpa till med och mat till frukost och lunch. Sedan var mina befogenheter slut. Det man ska göra då är att ringa socialjouren. Trevlig kille i andra ändan av sladden. Han tar personnummer (kvinnans, inte mitt), knappar lite och säger det blir 100 kronor. Va??? Skojar han med mig tänker jag ett kort ögonblick. Han låtsas att jag ska betala för upplysningen. Men, så inser jag. Siffran är inte ett utslag av hans humor. Han menar att kvinnan ska få en rekvisition på 100 kronor att köpa det nödvändigaste för. Alla utropstecknen efter mitt va måste ha hörts, han lägger till "Så att hon klarar sig till i morgon. Då får vanliga socialen ta vid. Vi kommer med rekvisitionen". Han är snabb. Snart stannar han och kollegan utanför kvinnoboendet och lämnar över rekvisitionen. Kvinnan får 100 kronor.

Vad kostade den här lilla samhällstjänsten? Vi räknar detaljer och funderar över kostnaderna:
1) Telefonkostnaden när jag ringde socialjouren.
2) Tiden det tog för mig att via telefon sätta in honom i ärendet och för honom att räkna ut totalen och sedan meddela mig den ofantliga summan. Två personers lön under den tiden.
3) Tids- och bilkostnaden för honom och hans kollega att sätta sig i bilen och köra till kvinnoboendet.
4) Tids- och bilkostnaden för ett stycke anställd vid kvinnoboendet att skjutsa (för bussbiljetter fick hon inga) kvinnan  som precis förärats den stora summan till lämpligt ställe där förnödenheter kan inhandlas. Dessutom så måste denna person vänta medan shoppingen sker. Tidsmässigt kanske det tar en timma för att skjutsa och vänta. Med min lönenivå är det 110 kronor (och räknar man med sociala avgifter så blir det mer än så).  

Varför har inte kvinnoboendet ett rekvisitionsblock? Varför kan inte kvinnoboendets budget innefatta mat till nödställda kvinnor under några dygn? Om vi storhandlar så innebär det att transportkostnaderna för varje matportion blir betydligt lägre.

Finns begreppen alternativkostnad och effektivisering över huvud taget inom den kommunala verksamheten? Ajaj, jag tror att jag måste skriva ett mail till min chef. Önskar att jag kunde låta bli att lägga min snok i blöt, men det känns som om det är mina personliga skattepengar som man använder att elda för kråkorna med.