Kandidatdropp

Vad hände med nervositeten över natten? Den försvann ... och inte saknar jag den. Utan nervositeten var det roligt att ta status och anamnes på en okänd patient. I skenet av Proppen bleknar minnet av gråa BMC till min stora lycka fort bort. Jak, Stat och hela CBB2 kan, vad mig anbelangar, slänga sig i väggen, nu är det status och anamnes som gäller.

Efter dagens undersökning kände jag mig nästan hög. Yey! Så kul!
Idag hade jag betydligt bättre koll på vad jag förväntades göra. Den söta lilla tanten som jag fick undersöka var en tuff och villig försökskanin. Handledaren kändes inte längre så hotfull, utan var ett bra stöd. Och faktiskt, till min förvåning, behövdes inte så mycket stöd.
Jag hörde den oregelbundna rytmen.  Missade visserligen både blåsljud och rassel i lungorna, men det kanske man kan få göra första gången? I övrigt gick det finfint. Inte är man kung direkt, men det gick bättre än i går. Nu har vi ju inte gått igenom alla delar i status, vi tar ett steg i taget.  Mun och svalg, lungor (alla moment), hjärta, blodtryck, puls, perifer cirkulation kontrollerade jag. Fast frågan är om inte det svåraste momentet kommer i morgon när vi ska diktera för de andra i gruppen. Det är inte alltid så lätt att veta vad som ska under vilken rubrik i journalen.

Det var en skön känsla att  för ovanlighetens skull komma hem tidigt och ta Lilla Besten på dagens entimmaspromenad medan det var ljust. Tror hon uppskattade det med. Är det mörkt går vi på asfalten bland husen och där finns inte så mycket spännande att nosa efter och försöka fånga. Möjligen kan hon få skrämma upp någon katt. Är det ljust går vi istället i Hågadalen. Där finns det många spännande spår för en taxfröken.

Idag har jag hunnit umgås med Mr H. Det känns som en evighet sedan. Den senaste tiden har vi gått omlott här hemma. Kul för Lilla Besten som har mycket sällskap. Tråkigare för oss. Idag gick vi på ett Spinningpass tillsammans. Tränaren var rar, men musiken kass. Någon skum svensk latinovariant. Det var ändå skönt att få svettas en stund. Träningen är det första som faller när tiden ska prioriteras. Eller kanske inte helt ändå. Lilla Besten får alltid sina promenader, men tiden kan krympa från två timmar per dag till en och en halv timma per dag. Fast, jag vill nog ändå inte riktigt kalla hundpromenader för träning. Även om jag känner att jag utvecklat ett beroende av dem......