Patient nummer tre

Torsdag - sista dagen med anamnes och status den här veckan. I morgon är det föreläsningar i helklass som gäller.

Idag var det dags att plocka in hereditet, socialt och allmänt i samtalet med patienten samt att klämma på lymfkörtlar och buk. Det var min tredje patient som råkade ut för allt det. En tålig kvinna. Förresten tycker jag att alla patienter som står ut med en fumlig kandidat som ställer klumpiga frågor och känner och klämmer i 45 minuters tid utan att riktigt veta vad den känner på är hjältar.

Det var lika roligt idag som igår. För varje dag lär jag mig saker och  växer sakta in i rollen (nu börjar utbildningen se ut som förväntat). Den kritik man får, både positiv och saker som kan förbättras, är fantastiskt välformulerad och bra framförd. Undrar om handledarna gått coachingkurser? (Det skulle jag också vilja gå vid tillfälle)  För kursen Patient-Läkarrelation innebär det ytterligare en spik i kistan. De larviga videoinspelningarna hade kunnat göra nytta. Synd att de inte utnyttjades på rätt sätt. Åtminstone inte i min grupp.

Goda saker jag fick höra om mig idag var att jag fick fin kontakt med patienten, att hon gärna berättade för mig om sin situation. Att  det gick bra att ta status, att jag inte är rädd för att känna på patienten. Här fick han mig att skratta lite handledaren för han hade fått för sig att jag är en väldigt fysisk person. Helt fel! Men, visst stämmer det att jag inte har problem med att ta i folk. Däremot får de inte ta i mig. Det är obehagligt. Ser inget problem i det. Som doktor ska ju jag ta i patienten och inte tvärtom....

Fick också tips på någonting jag kan utveckla. Min patient var öppen och berättade saker för mig vilket var positivt, men jag kände inte riktigt att jag kunde avbryta på ett bra sätt. Ett par gånger under samtalet kände jag mig "klumpig". Nu har jag fått ett  tips som säkert kommer fungera och som ska provas så fort som möjligt. Tänker inte berätta vad det är eftersom jag lika gärna kan komma och testa det privat som på jobbet som i skolan....

Efter skolan valde jag att åka till lilla farmor och fira hennes 95-årsdag en dag i förskott. Drog mig lite för att köra i mörkret fram och tillbaka, ca 1,5 h i vardera riktningen. Mina ögon och mörkerkörning hör inte ihop. Fast det var att oroa sig i onödan. Det var så mycket bilar hela vägen att det kändes som om solen var uppe. Farmor blev glad för kakorna som mödosamt knåpats ihop i helgen. Mamma var hos henne så tillsammans åt vi alla tre en liten minifödelsedagsmiddag i förskott och pratade en liten stund. Jag fick en chans att lyssna på deras hjärtan och lungor också. Farmor tycker redan att hon har en egen husläkare. Mamma var mer försiktig och ganska så skeptisk. Helt enligt förväntan. Jag är van. Trots 4-års "IT-utbildning" och 12 års arbete inom IT-branschen där jag gjort allt från suttit i help-desk till varit projektledare för stora projekt tror hon fortfarande att jag inte kan starta hennes dator utan att ha sönder den.


Kommentarer
Postat av: Lilla Mysan

Å, jo, det där tipset för "pratiga" patienter (i mitt fall djurägare) mottages tacksamt. Du kan väl skriva ett hemligt meddelande i min gästbok?! SNÄÄÄÄLLA ;-)

Postat av: Ruffis

Ok, dig kan jag ju berätta det för....

2007-01-19 @ 15:47:51
Postat av: Lilla Mysan

Jaaa! *vaktar gästboken och mailboxen*

2007-01-20 @ 18:14:16
URL: http://lillamysan.diaryland.com
Postat av: Kandidat_dropp

Den är där nu....

2007-01-20 @ 22:34:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback