Kandidatdropp

Det är roligt att jobba på kvinnoboendet. Vi är underbemannade. Vi hamnar i hetluften. Det gillar jag! Inser plötsligt att jag har saknat att jobba. Att ha ansvar. Universitetsvärlden är en skyddad verkstad. För mig är det inte verkligheten. Inte heller är verkligheten på kvinnoboendet min verklighet. Det är kvinnornas verklighet. För mig en främmande värld. Mycket av det jag hör får mig att tänka, reflektera över mitt eget liv, fundera och jämföra.

Idag var det speciellt två meningar som väckte mina funderingar: " Jag ska aldrig mer gifta mig" och "Det är äckligt att vara med en man - jag vill aldrig mer ha sex". Jag hoppas att tiden läker alla sår. Att kvinnorna får den hjälp de behöver för att läka såren. Inte bara medan de är hos oss. Den korta tid de är här hinner inte läka några sår. Mer tid och hjälp måste till. Det är ledsamt att de inte kan finna glädje i tvåsamheten. Lyckan över att dela livet med någon. Lyckan att få vara älskad precis som man är, med alla fel och brister. Lyckan att dela kärlek/sex med den man älskar. Finns det någonting underbarare? I tankarna jämför jag det de berättar om sina män med hur jag och Mr H har det. Förstår att de, med sina upplevelser, inte vill ha en man igen. Men jag vet hur bra det kan vara. Hoppas att de också får veta det. Att de får känna kärlek och tillit. Bli älskade och älska tillbaka av hela hjärtat. Leva med någon som låter dem drömma och leva ut sina drömmar. Någon som inte tar död på viljan att leva. Någon som respekterar dem och uppskattar dem precis så som de är. Någon som låter dem tänka själva. Jag vill att de ska hitta sin Mr H.