Praktiskt prov
Sista teoriveckorna i skolan inför mega-, jättetentan som kommer 21:a november. Dagarna präglas ändå mer av praktiskt prov än teori. Varje dag är det några stackare som sitter ombytta till vita pyjamaskläder på föreläsningen och försiktigt smyger ut mitt i. Då vet man att det är deras tur att manglas. Hittills har det gått bra. För de flesta. I går körde en av tjejerna på provet. Det var många tårar. Tror inte hon hon kört på någonting förut så det var väl en nyttig erfarenhet. Men orättvis! Och säkert oförtjänt! Tjuvlyssnade med ett halvt öra när hon berättade för kursaren om det hela. Låter som om hon råkat ut för en ovanligt gniden, detaljstyrd överläkare. Det här är en duktig tjej. Ambitiös. Vältalig. Socialt kompetent. Väldigt rar. Jag har svårt att tro att hon skulle göra dåligt ifrån sig och att döma av berättelsen så hade överläkaren antagligen kört vem som än dykt upp på sina idiotdetaljer. Bara av att tjuvlyssna några minuter insåg jag två saker som jag definitivt inte hört talas om förut, men som tydligen var apviktiga att komma ihåg. Det är inte så himla lätt när vi utbildas på olika avdelningar som allihop hittar sitt sätt att ta anamnes och status på en patient beroende på vad som är viktigt för att hitta sjukdomarna som just den avdelningen är specialiserad på.
Denna kandidat vet att hon tjatat om det förr men jag blir vansinnig över godtyckligheten på den här utbildningen och det gäller både skriftliga övningar och praktiska prov. Alldeles för ofta är det som avgör om man klarar sig eller inte personkemin med den som examinerar. Alldeles för ofta är reglerna för vad som är godkänt respektive underkänt alldeles för oklara och lämnas till tolkning. Grrrr! Ska inte tjata mer om det men när min unga kursare hämtat sig från chocken ska jag ta tag i henne och så ska vi se om vi inte kan vända det hela till någonting bra och utvecklande för hela läkarprogrammet.
Ser ut som om mitt praktiska prov blir först nästa vecka. Gruvar mig. Någon diagnos tror jag mig inte kunna få till, teorin har jag liksom planerat att kunna lagom till omtentan. Det där med status och anamnes som jag tyckte jag var riktigt duktig på efter drillningen av kardiologerna på Proppen har glömts bort. Dels har ingen sett mig göra det sedan Proppen och dels har jag inte tagit en patient sedan i maj. Olyckliga omständigheter (halsont och öroninflammation) gjorde ju att övningsmöjligheterna på Hematologen föll bort. Turligt nog har flera rara kursare erbjudit mig att få öva på dem så under helgen blir det ett övningsrace. Förhoppningsvis räcker det. Nervositeten inför provet försöker jag döva med kursare Kath:s ord "Jag tycker det här är löjligt. Hur ska de kunna köra mig? De kan ju inte förvänta sig att jag ska vara färdig läkare nu. Jag har två år kvar på utbildningen. Kan i det här läget inte vara annat än sämre än färdigutbildade läkare. Det är det enda de kan förvänta sig".
Denna kandidat vet att hon tjatat om det förr men jag blir vansinnig över godtyckligheten på den här utbildningen och det gäller både skriftliga övningar och praktiska prov. Alldeles för ofta är det som avgör om man klarar sig eller inte personkemin med den som examinerar. Alldeles för ofta är reglerna för vad som är godkänt respektive underkänt alldeles för oklara och lämnas till tolkning. Grrrr! Ska inte tjata mer om det men när min unga kursare hämtat sig från chocken ska jag ta tag i henne och så ska vi se om vi inte kan vända det hela till någonting bra och utvecklande för hela läkarprogrammet.
Ser ut som om mitt praktiska prov blir först nästa vecka. Gruvar mig. Någon diagnos tror jag mig inte kunna få till, teorin har jag liksom planerat att kunna lagom till omtentan. Det där med status och anamnes som jag tyckte jag var riktigt duktig på efter drillningen av kardiologerna på Proppen har glömts bort. Dels har ingen sett mig göra det sedan Proppen och dels har jag inte tagit en patient sedan i maj. Olyckliga omständigheter (halsont och öroninflammation) gjorde ju att övningsmöjligheterna på Hematologen föll bort. Turligt nog har flera rara kursare erbjudit mig att få öva på dem så under helgen blir det ett övningsrace. Förhoppningsvis räcker det. Nervositeten inför provet försöker jag döva med kursare Kath:s ord "Jag tycker det här är löjligt. Hur ska de kunna köra mig? De kan ju inte förvänta sig att jag ska vara färdig läkare nu. Jag har två år kvar på utbildningen. Kan i det här läget inte vara annat än sämre än färdigutbildade läkare. Det är det enda de kan förvänta sig".
Kommentarer
Trackback