Rapport från vårdcentral III
Doktorn var äldre. Mån om att jag skulle förstå. Delade med sig av sin erfarenhet och sin kompetens. Han gjorde sitt bästa för att jag skulle gå därifrån en erfarenhet rikare. Ändå blev det så fel. Han gjorde mig arg. Tror inte han förstod det. Hoppas inte det. För det var nog inte meningen. Det var ändå bara välvilja som strömmade från honom mot mig. En önskan att få dela med sig av sin kompetens. Han kikade igenom listan på patienterna vi skulle ha och kommenterade patienterna. "Jaha, den där är överviktig." Läste journalen och fortsatte "försöker gå ner i vikt. Men det är bantning det handlar om, inte viktnedgång. Jaha, vad har den här patienten? Ont i knäna. " Han suckade. "Säkert överviktig. Det är mycket sådant här".
I mitt stilla sinne tänkte jag: "Är du helt dum i kolan? Försöker du provocera mig? Att du inte tycker om överviktiga människor har du gjort helt klart för mig. Vad är det du försöker säga? Att jag ska gå ner i vikt? Tack, jag vet det. Men jag vet också att jag har sjukdomar som gör det svårt för mig. Du vet inte att jag går med hunden två timmar om dagen och försöker gå på Friskis och Svettis ett par gånger i veckan. Jag försöker äta nyttigt. Om jag inte gjorde det skulle jag i ännu högre grad likna heffaklumpen och barbamamma. Vad är det du vill ha sagt? Riktar du dig till mig eller är det dina patienter du suckar över. Döm inte dem osedda. Prata med dem."
Första patienten kom in. Doktorn var bufflig. Frågar man mig kan jag inte säga vad det var, mer än att han hade en "taskig" attityd mot patienten. Det var inte direkt någonting han sa, men stämningen var konstig. Han var "överlägsen". Jag höll mig i bakgrunden. Kandidater ska synas, inte höras. En gång bet patienten ifrån. När patienten gick ut skakade den tass med doktorn. Så skakade den tass med mig och viskade tyst ett tack. Varför vet jag inte. På eftermiddagen kom VC-chefen förbi. Du, sa hon, den där patienten ni hade ville bli listad hos dig när du blir färdig doktor och kommer till oss. Patienten gillade dig.
Jag vet inte vad jag gjorde. Kanske har det med det min svägerska sa att göra: -"Du har ju inget pokerfejs." Kanske behövde jag inte säga någonting? Kanske räckte det med att jag stod där med alla känslor lysande i mitt ansikte. Patienten hade blivit stött och ledsen av doktorns behandling. Med all rätt. På lab hade patienten börjat gråta. På något sätt, jag vet inte hur, hade jag gjort hennes besök hos doktorn drägligt. Det glädjer mig. Men, det ska inte behövas en kandidat för att man ska stå ut.
Nästa patient doktorn hade var en hel familj med luftvägsinfektion. De var unga, snygga, framgångsrika och smala. Doktorn skojade med dem, med barnen. De gick därifrån och tyckte nog att de träffat världens bästa doktor. När de gått sa doktorn: -"Det gäller att få en bra kontakt med patienterna". Då snörpte det sig i halsen på mig. Han hade ingen som helst aning om hur första patienten såg på honom. Ingen självinsikt alls. Och jag upplyste honom inte om det.
Det är svårt att vara doktor. Det tänker jag varje dag. Det är svårt att hålla alla nöjda. Det tänker jag också varje dag. Jag kan bara hoppas att det är få, när jag är färdig doktor, som går ifrån mig och känner sig illa behandlade. Jag kan bara hoppas att jag trots att jag är full av fördomar mot alla möjliga samhällsgrupper av människor ser individen som sitter där. Inte ser den som en representant för en viss grupp. Gudarna ska veta att jag i alla fall kommer att försöka se individen och se bortanför mina fördomar i den mån jag är medveten om dem.
Förresten hade doktorn inte bara svårt för överviktiga. När han kommenterade listan med patienter skulle det komma en med nackbesvär. Doktorn sa "Missbrukare förstås. Påkörd bakifrån. De kommer bara och vill ha starka mediciner och bli sjukskrivna. De är värst."