Kandidatdropp

Så är handkirurgplaceringen avklarad. Hade en rar islänning som handledare. Det var lite rita och berätta över operationerna. Islänningen var oerhört pedagogisk och vänlig. Riktigt kul, även om Kandidaten faktiskt trodde att hon skulle inleda med att kräkas över patienten för att man opererar blodtomt. Den vita handen såg precis ut som Kandidatens hand de gånger ganglionet opererades bort. Kandidaten fixar att se allt, trodde hon, till den dag hon såg sin egen hand uppsprättad på operationsbordet.

Kandidaten hade roligt på egen hand under operationen. När islänningen bad om kniven flög två repliker upp i hennes förvirrande hjärna. Det var så roligt att hon nästan fick en skrattattack: "Tunkur knifur" och "Hrafninn flýgur ". Replikerna var på väg ut ur munnen men så insåg Kandidaten att islänningen förmodligen hört det förut, så där stod hon istället och fnissade för sig själv. I Kandidatens trötta hjärna var det extremt lustigt just då. Inser att det inte är det för någon annan och faktum är att så här en dag senare tycker inte Kandidaten heller att det är lustigt ... längre.

Idag, dags för placering på "protesen". När Kandidaten äntligen lyckats lokalisera sin handledare inledde han med orden:  -"Det här är en dålig placering". Visade sig att han inte har så mycket den här veckan. Körde upp Kandidaten på operation för att se när de satte en knäledsprotes. På nolltid insåg Kandidaten vitsen med visir på ortopedoperationer. Shit! Det är brutalt och det skvätter. Nåja, utan betänketid sattes hon att jobba. Inget avancerat. Men aktivitet hela tiden. Inte bara stå och hålla fåniga sårhakar. Hålla lite här, suga lite där, trycka dit protes, ta ut, trycka dit, sätta lite suturer. Kul när man får prova på saker.

Efter den operationen såg Kandidaten sin chans att smita. Det är väl inte direkt skolk eftersom handledaren inte har jobb åt henne, men .... kanske inte helt ok. Men Kandidaten ser dagen och kommande två dagar som ett litet lufthål. Tänk att få andas. Att kanske orka öppna böckerna. Kandidaten är så slut, så slut. Träffade två kursare nere i kulverten på sjukhuset. De är också trötta. De orkar nog ändå mer, de biter ihop och läser. Kandidaten har lärt sig att inte pressa sönder sig själv. En sak i taget. Nu gör hon praktiken, i sommar tar hon teorin. Det måste bli så om Kandidaten inte ska trilla ihop av trötthet.