Jorden må rämna
Den var väl ok, men inte mer. Sugen på att läsa fler böcker av samme författare blir jag inte. Ska jag vara ärlig så har det nog inte någonting alls att göra med det faktum att jag tog en bok mitt i serien. Boken når helt enkelt inte fram. Karaktärsskildringarna känns platta, den där värmen eller lågmälda humorn jag vill ha i böcker finns inte heller. Men visst är det ändå en viss känsla att läsa en bok som utspelar sig i Uppsala, och till många delar i områden som jag känner väl.
Boken handlar om kriminalinspektör Ann Lindell som får tre brutala mord att utreda. Till en början är enda gemensamma nämnaren att offren heter Veronica och fått brev med skit i. Polisen står först och trampar men tack vare uppmärksamma vittnen, lite tur och en sanslöst korkad mördare som dyker upp hemma hos Ann Lindell tar de honom så småningom.
Tydligen utsågs Erikssons första roman "Den upplysta stigen" till årets bästa debut 1999 av Svenska deckarakademin. Så kanske förtjänar den här boken bättre omdöme än jag ger den. Någon som läst den? Vad tycker ni?
Jo jag har läst hela serien om Ann Lindell. Man gillar den till slut men det är mest för att det är en kvinnlig krimkom som det känns lite annorlunda. Men, nej, det är ingen höjdare till deckarserie. Lite platt och intetsägande. Det feministiska perspektivet blir lite klyschigt och förutsägbart och lämnare inte några djupare spår är jag rädd.
Vi stod just med serien i handen och övervägde om vi skulle slänga den eller inte. Bokhyllan har just rykt i den stora ombyggnationens spår och endast de böcker vi verkligen vill ha kvar ligger i flyttlådorna i boden. Så hur gjorde vi nu då med Kjell Erikssons skapelse? Han var ju så sympatisk och trevlig! säger sambon som träffat honom. Ja men de var ju inte så bra, säger jag. Böckerna har fått gå vidare i bekantskapskretsen i stället.
Ah, jag borde ha kollat med dig innan jag gav mig på den. Vi verkar tycka ganska lika om böcker. På din inrådan har nu Tusen strålande solar införskaffats.