Första veckan på kirurgen

Att börja igen var som att stå i havet och få en stor, stark  våg över sig. När vattnet drar sig tillbaka ut till havs dränerar den en på all energi och man stapplar upp på land. Så som jag stapplar fram till helgen. I vattnet vet man att man måste närmare stranden innan nästa våg kommer. En våg till orkar man inte. Jag måste klara mig till helgen. En vecka till orkar jag inte. Inte en dag till. Inte utan helg.

Stämningen var ändå ganska hjärtlig om än lite förvirrad. Plötsligt vet jag inte vilka som går i min klass. 15 personer till har de tryckt in. Alla på gamla läkarprogrammet måste igenom innan nya programmets kandisar kommer till T8 om 1,5 år. De yngre som känner folk både uppåt och neråt i terminerna och de äldre som tvingats till uppehåll efter uppehåll känner en hel del av de nya. Inte jag.

Schemat är annorlunda den här terminen. Efter första veckan delas vi upp i små grupper, sedan ser vi inte varandra förrän sista veckan när vi ska lära oss traumamedicin. Kandidaten tackar högre makter att hon hamnar i en grupp hon tror hon kan trivas i. Bland unghönorna och ungtupparna på utbildningen hör hon inte hemma. Men vissa kan få en att känna sig mer utanför än nödvändigt. Inte den här gruppen. Hoppas Kandidaten.

Det har varit förvirrade anatomiföreläsningar. Önskar att preklinföreläsarna ville hålla sig på preklin. Kandidaten har fått nog av flera av dem. I ljuset av internmedicinska året framstår vissa av dem som ännu sämre än Kandidaten kommer ihåg. Flera timmar med funktionell anatomi utan mål och mening var bortkastad tid. Ge mig en
Sobotta eller Netter och jag repeterar allt på halv timma. I det läget var unga killen med handkirurgin en välkommen föreläsare. Honom hade jag gärna sett tidigare på utbildningen.

Också grislab. Jag har fortfarande svårt att tycka att det är ok att vi söver kultingar och sätter suprapubiskateter, tracheostomi, fyller magen med svarta färgklickar som ska föreställa nevusar (födelsemärken) och skär bort dem och bröstvårtor för att få öva med skalpellen och att sy efteråt. Visst vill Kandidaten öva innan hon sätter skalpell eller nål i folk men med dagens moderna teknik måste det finnas bättre sätt? Kandidaten stänger av hjärnan, tänker inte på vad hon gör och skär och syr så det står härliga till. Alla är inte lika bra på att stänga av hjärnan. Det kommer tårar, nästan hysteriska tårar. Kandidaten känner med dem som fäller tårarna, det är förståeligt, och tackar sin hjärna att den är i sådan form att den klarar av att stänga av.

Sista dagen Kandidaten är närvarande (en dag blev sjukdag) blir det tilldelning av personsökare, röntgenundervisning, visning av centraloperation. Vi lär oss hur man steriltvättar och hur man klär på sig. Huvudansvarig sköterska säger: Ni är en del av vårdkedjan. Plötsligt är allt på riktigt. Det hisnar i magen på Kandidaten. Skrämmande tanke!

Kommentarer
Postat av: Lotta

Hm, om jag någonsin funderat på att bli läkare (vilket jag inte har) så slog jag definitivt det ur hågen nu. Grislab?! Skulle jag aldrig fixa. Har en hjärna med väldigt bra avstängningsfunktion i vanliga fall men där skulle det definitivt bli "error"...

Postat av: Lilla Mysan

Wow, vad häftigt! Fast grislabben - tja, vad ska jag säga. Vi har en likadan fast på häst. Jag försöker bara tänka på att djuret ifråga ändå skulle dö och att det är sövt så att det inte känner något. Ingen tröst, jag vet. Konstigt hur man kan reagera på vissa saker ändå - griskött kan man ju äta utan att reflektera över varifrån det kommer. Eller JAG kunde det iaf innan den här utbildningen. Eller fast då var jag ju vegetarian. Humm, nu blev jag rörig :-)

2008-01-19 @ 11:34:02
URL: http://lillamysan.diaryland.coml
Postat av: sara

Oj oj vad det låter spännande och roligt! Det där med grisarna är ju kanske inte superroligt men att få sy och fixa låter som livet tycker jag.

Kanske känns det som om det är långt kvar för dig, men när man följer dig på håll märker man att du snart är i mål nu. Du är faktiskt läkare snart och tar dig igenom vecka för vecka och kommer allt närmare målet. Bra gjort!

Och visst ska man tacka sin hjärna för många saker, båda avstängningsförmågor och annat. Det är till exempel min smala lycka att min hjärna inte stimuleras av kakor och bakverk. Må vara av choklad men det bygger liksom inte lika bra...

2008-01-19 @ 16:32:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback