Kandidatdropp

Med dagens arbetspass har jag gjort hälften av passen den här sommaren. 22 stycken blir det. Låter lite, men betänker man att de flesta är 26-timmars pass så blir det ändå en hel del arbetat under lovet. 

Det är så roligt på jobbet. Får höra fina ord om mig som person och mitt arbete av kollegorna. Det suger jag i mig. Alldeles törstig efter fina ord nu. Aldrig har jag behövt det så väl. Passen går fort, fort. Känner att jag gör nytta. Nej, det är inte drömyrket, men jag känner att jag gör gott. Att jag passar in. Att jag hör dit. Och det är alldeles underbart att känna att man hör hemma någonstans. Det är så roligt att ha kollegor att utbyta tankar och idéer med. Att hitta lösningar. Att driva saker och ta ansvar. I fyra år har jag befunnit mig på ett ställe där jag närmast är att beskriva som en marsmänniska. Är annorlunda. Hör inte dit. Jag saknar att inte höra hemma någonstans.
 
Klarar jag ett och ett halvt år till i skolan? Eller utplånar jag mig själv om jag fortsätter? Att börja plugga igen var att ta många steg tillbaka i utvecklingen. Ser på mina kursare som tycker det är häftigt. Ser hur de utvecklas och växer. Det är rätt för dem. Allt medan jag krymper och min själ, min hjärna, mitt självförtroende minskar. Min utveckling går inte framåt. Jo, jag får mer kunskap, men växer inte som människa. Det är så mycket "been there, done that" över det hela och det värsta är att förra gången gjordes det bättre. Det gäller nog att komma fram till någon form av beslut om framtiden i sommar. Nu kan jag inte gnälla längre och bara sitta passiv. Aktiva beslut krävs.