Kandidatdropp

Jag vet inte, jag. Har läst Dostojevskijs Dubbelgångaren. Minst sagt en förvirrande bok. Kanske är det så det måste vara när en psykos beskrivs? Historien är snurrig. Herr Goljadkin, titulärråd, gör bort sig socialt vid ett födelsedagskalas dit han kommer objuden. Plötsligt dyker en dubbelgångare upp. Eller är det en del av honom? Hans yngre jag? Förvirringen är total eftersom han i boken frågar andra om personen och får svar som om dubbelgångaren verkligen finns. De har sett honom. Eller tror de att han pratar om sig själv i tredje person. Det är ett virrvarr av personer, som i mina ögon alla heter likadant - ryska namn.

Kan man lite mer än jag om Dostojevski och mer om hans studier i det mänskliga psyket blir boken möjligen mer begriplig. Ärligt talat hade jag kunnat vara utan den här boken, i mitt tycke var den nätt och jämt ok. Den gick att ta sig igenom.  Språket trivdes jag bättre med än i Strindbergs Inferno.( Frågan är om den äran tillfaller Dostojevskij eller översättaren?)

Ger er baksidestexten:
"Titulärrådet herr Goljadkin, som bor ensam med sin betjänt i en liten lägenhet i Sankt Petersburg, upptäcker en dag till sin förfäran att han har en dubbelgångare, en person som är på pricken lik honom och till och med bär hans namn!
Ännu mer bestört blir han när det visar sig att denne falske Goljadkin har fått anställning i samma ämbetsverk och på ett utstuderat lismande vis har gjort sig till vän med hans kollegor och baktalar honom å det grövsta - allt med den uppenbara avsikten att manövrera ut honom, att förgöra honom.
Till och med den sköna Klara Olsufjevna, dotter till en av ämbetsverkets tidigare chefer, som den äkte Goljadkin länge varit förälskad i men inte vågat närma sig, blir indragen i den falske Goljadkins ränker och intriger."