När djävulen håller ljuset
Hade nog inte tänkt läsa fler böcker av Karin Fossum men i rännilen av böcker som Mr H lagt från ytterdörren till sovrummet fanns två av henne. Den ena "När djävulen håller ljuset" har jag för mig att Sara rekommenderade vid något tillfälle så den började jag med. Låg i värmen i broderns trädgård i går och åt hallon direkt från busken medan Lilla Besten låg i skuggan bredvid och tuggade på sitt märgben. Kan inte säga att det gick någon nöd på oss. Skönt att solen behagar lysa starkt just en av de dagar jag är ledig. Idag, söndag, har jag gjort likadant skillnaden är bara att boken var en annan (Rapport kommer vid annat tillfälle) och att vi förtjänade att lata oss eftersom dagen började med en långpromenad med taxmamman och taxpappan och deras tre små pojkar. Den fjärde pojken har fått gå till körsbärsdalen. Det känns ledsamt.
"När djävulen håller ljuset" är bra. Mer och mer tycks jag dras till böcker som inte är klassiska deckare utan etiska dilemman, besvärliga historier som folk hamnar i utan sin egen förskyllan. Konrad Sejer och hans kollega Skarre är snubblande nära att hitta Andreas, 18-år, som försvunnit. När de väl hittar honom är det för sent. Då försvinner också hans bästa vän. Vad har hänt med honom?
Hur Andreas försvinner och hur han lever tills han dör och hur han dör är den röda tråden i boken. Men, lika mycket handlar den om hur ett litet felsteg med foten vänder upp och ner på livet och hur någon kan bli mördare utan att vilja. Blir man bara mördare om man är psykiskt sjuk? Och är det fler som mördats?