Kandidatdropp

På sommarjobbet händer det inte sällan att vi möter människor i en akut kris. Förvånansvärt ofta är deras handlingar och deras kommunikation trots krisen logisk. I alla fall från deras horisont och med deras bakgrund. Det mesta brukar kunna hanteras.

Emellanåt kommer det människor till oss som ter sig som om de är i en akut kris men som sedan visar sig vara psykiskt sjuka och behöva en annan typ av boende och vård än vi kan erbjuda. Ofta känner lilla maggropen det direkt. Redan vid åsynen av dem. Vid första handslaget. Vid första rörelsen. Vid första ordet. Det här kommer inte att gå säger den, men vi säger ok vi provar och ser. Det händer att min maggrop sparkar till hårt och vill att jag ska yttra mig och säga nej, men säger ordinarie personal att vi provar så nickar jag och säger :-"Det gör vi" . Maggropen och alla känslor får helt enkelt kvävas. Och det går alltid. Kanske inte så smidigt? Kanske inte på bästa sätt? Långt därifrån, men i slutändan brukar inte någon ha lidit några avsevärda men i alla fall.

När kollegan och jag kom för att göra nattpass i går sparkade maggropen till - stenhårt. För första gången gick jag stick i stäv med beslutet och nekade benhårt till att ställa upp utan extra bemanning. Gick så långt att jag talade om att om vi inte ordnade extra bemanning så skulle jag gå hem och så kunde de hitta en ersättare för mig den natten.  Kollegans maggrop och min hade tydligen jämkat sig samman för hon backade mig fullt ut. Det blev extra bemanning och en lugn natt. Trodde vi. När morgonpasset kom ställdes saker och ting på sin spets och den huvudlinje jag förordat i går drevs igenom. Dock inte av mig, utan av morgonpasset.

Jag sa inte: -"Vad var det jag sa!". Har inget behov av att visa att vi hade rätt och de hade fel. Däremot noterar jag det för mig själv.  Kanske börjar jag lära mig att lyssna på maggropen/intuitionen? Det vore ju inte så dumt om jag kunde göra det och låta hjärnan pausa ibland.