Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden
Sommarläsningen fortsätter. Den här gången med del två av Stieg Larssons Millenniumserie.
Nu har mästerdetektiven Blomkvist och aspbergerflickan, Salander, med det fotografiska minnet tagit sig an en traffickinghärva. Fast inte tillsammans. Lisbeth Salander har kommit fram till att hon är kär i mästerdetektiven och bryter all kontakt. Ändå förstår de fortfarande varandra alldeles utmärkt och med en nästan telepatisk kommunikation löser de fallet tillsammans. Långt innan det avslöjas i boken har man förstått vem Salanders far är och också på ett ungefär vad som hände då för länge sedan när Lisbeth bara var tretton - det som hon kallar Allt Det Onda. Spänningen är därför inte lika hög som i del ett. Men god nog att rekommendera andra att läsa ändå.
Det som stör mig mest är när man blandar in verkliga personer i fiktiva berättelser och i den här boken dyker Paolo Roberto upp. Varför? Är det för att författaren personligen vill ge en rättvis bild av killen och "återupprätta" hans anseende i allmänhetens ögon? Eller är det för att lättare kunna beskriva vilken överjävlig typ den blonda jätten är? Vad syftet än är stör det mig. Men inte så mycket att jag lägger ner boken. Trots allt läste jag den med behållning.
Nu har mästerdetektiven Blomkvist och aspbergerflickan, Salander, med det fotografiska minnet tagit sig an en traffickinghärva. Fast inte tillsammans. Lisbeth Salander har kommit fram till att hon är kär i mästerdetektiven och bryter all kontakt. Ändå förstår de fortfarande varandra alldeles utmärkt och med en nästan telepatisk kommunikation löser de fallet tillsammans. Långt innan det avslöjas i boken har man förstått vem Salanders far är och också på ett ungefär vad som hände då för länge sedan när Lisbeth bara var tretton - det som hon kallar Allt Det Onda. Spänningen är därför inte lika hög som i del ett. Men god nog att rekommendera andra att läsa ändå.
Det som stör mig mest är när man blandar in verkliga personer i fiktiva berättelser och i den här boken dyker Paolo Roberto upp. Varför? Är det för att författaren personligen vill ge en rättvis bild av killen och "återupprätta" hans anseende i allmänhetens ögon? Eller är det för att lättare kunna beskriva vilken överjävlig typ den blonda jätten är? Vad syftet än är stör det mig. Men inte så mycket att jag lägger ner boken. Trots allt läste jag den med behållning.
Kommentarer
Trackback