Kandidatdropp

På morgonpromenaden gick vi förbi en Springer Spaniel. Han var lugn och fin och väldisciplinerad. Sket väl i att det gick förbi en liten best. Jag uppmanade Besten att sköta sig, att inte skälla och hon lyssnade. Gick förbi så fint, så fint utan ett skall. Fast avståndet inte var mer än kanske 1,5 meter. När vi passerat ropade den andra matten efter oss: Men, den skäller ju inte. Näe, jag menade inte din hund, sa jag, det  var min hund jag försökte få att hålla tyst.

Precis sa tanten då. Gick förbi er några gånger i början när du tagit henne och då var det annat ljud i skällan. Så formade hon pekfinger och tumme till en cirkel och viftade ok i luften. Och denna hundmatte sträckte på sig och blev några meter längre. Att få så fint beröm från henne som är så duktig med sin hund.

Visst har vi en hel del kvar att jobba med. Om svarta hundar tycker Lilla Besten fortfarande inte. Inte heller om dem som kommer mot henne i racerfart. Men mycket går bättre. När jag säger nej skärper hon sig. Hon är inte längre rädd för hästar och kossor och katterna i stallet får vara i fred. Visst, det finns mycket jobb kvar, men jag har jobbat stenhårt med henne och fått resultat. Och det blev uppmärksammat. Lite uppskattning och beröm är precis vad jag behöver, om det så bara gäller hunduppfostran.