Det finaste i livet är att bli doktor
Konstaterar bara att de verkligen personifierar det som för mig är jobbigt med att gå i skolan. Naiva ner till minsta celldel ( tack och lov så är det inte så många av den sorten kvar i klassen). När de varit med om värre trauman än att flytta från mamma och pappa så tror jag att de kommer bli bra doktorer. Till dess är det bara att vänta ....
Saker kan göras på fler sätt än deras, saker kan göras i en annan turordning. Bara för att människor är tillfälligt ur slag (och här menar jag inte mig) betyder det inte att allt de kommer att prestera framöver är under allt kritik. Nåväl, de upptäcker nog det så småningom. När de tagit sig ur villfarelsen att det finaste man kan bli är läkare. Att det bara är A-människor som blir det och att det är svåra studier.
Oj, jag jag kan inte säga annat än att jag tror jag vet ungefär hur du känner det. Ibland undrar jag faktiskt varför i hela friden man ska bli doktor och hjälpa folk när 98% ändå är puckon (ja, i de stunder jag känner sådär, inte en idiot till, snälla) och jag tror man måste TILLÅTA sig att känna så då och då. Tröttheten är ett kapitel för sig, och den är vidrig, den monumentala, man är verkligen maktlös inför den.
Tack och lov brukar det inte bli konstant, det där läget - och jag hoppas du känner dig bättre snart, nu är det ju dessutom ytterligare en dag mindre kvar.
Kram!
Spontant känns det som om det borde vara en undre åldergräns på att starta läkarstudierna. Säg 25, så är man klar någonstans runt 30, eller? Krävs nog en hel del livserfarenhet för att kunna hantera patienterna även mentalt.
Nu utnyttjar jag, tack och lov, sjukvårdens tjänster ganska sällan, men jag gruvar mig för den dagen läkaren visar sig vara en osnuten 26-åring, eller nå't.
Tack, Mårran. Mailet kom fram. Jag har svarat.
Lotta: Jag tror det finns fler utbildningar där man bör ha några fler år på nacken, ha erfarenhet av någonting annat än skolan innan man börjar plugga. Lärare är ett annat exempel.
Å andra sidan har de yngre goda sidor som jag tror (tyvärr) försvinner med åldern. På många sätt tror jag de är mer formbara, mer flexibla än vad jag är. Och det är inte så att jag inte förstår dem. Herrejistanes, jag var ju precis likadan i den åldern. Och de flesta är väldigt, väldigt ambitiösa och energiska. Inte som jag som snålar på energin och sparar den till punktinsatser.
Men jag tror som du att läkeriet handlar mycket om att hantera patienterna mentalt och har man glidit genom livet på ett bananskal (förr eller senare kommer det smällar - oftast senare) har jag sett att det kan vara svårt att "hitta fram" till någon som är dubbelt så gammal och har det tufft av någon anledning. Problemet är ju att är man 20 kan man inte ha en 50-årings erfarenhet. Sådan är sakens natur.
Ja, lärare är ett, och polis ett annat...
En annan aspekt på det här med läkare och ålder är ju faktiskt att det tar ca 25-30 år från det att man startar utbildningen innan man blir riktigt erfaren och kompetent. Om alla började utbildningen när de passerat 30 skulle det mao finnas ganska få riktigt erfarna läkare, eftersom det då skulle vara dags att gå i pension lagom tills dess att man skaffat sig ordentlig erfarenhet, och det tror jag skulle vara en stor förlust för både patienterna och de yngre kollegorna.
Håller helt med, yngre kandidat. Jag vill inte alls hävda att alla ska vara lastgamla utan tror definitivt att det bör vara en bra blandning ur många aspekter, åldersmässigt, könsmässigt etc etc. You name it!
Fast jag måste kanske förtydliga mig? Min poäng är ju definitivt att ju äldre man blir desto jobbigare är det med utbildningen. Ur så många aspekter blir det svårare när man är "gammal" och mindre flexibel. Återkommer ju ofta till att jag är på fel plats vid fel tillfälle. Och det handlar inte om att jag tycker att utbildningen är svår eller att medicin inte är vad jag vill jobbar med. Jag har helt enkelt svårt att "inordna mig i ledet". Ptja, jag lär återkomma till det utbildningen igenom.
Oj vad jag instämmer i mycket här ovan! Studera när men är äldre är jobbigare tycker jag just för att man inte orkar med jargonger och allt socialt spel som följer med. Men på ett sätt är det så mycket enklare - när man jobbat och gjort annat inser man att plugga egentligen är en drömtillvaro (med viss modifikation..) men att det är aldrig ett löpande band av 8-17 dagar med samma uppgifter dagarna i ända.
Ja, ja keep up och bra att du har ork att fnissa lite!