Novischens dagbok

I morse var det tungt. Knät kändes fortfarande i går kväll efter förra löpturen. Viljan var svag. Från tanke till handling var tiden lång. Någonstans fanns tanken att "ju längre tid som går desto troligare är det att en atombomb landar i nyllet och jag slipper ge mig ut". Ingen atombomb kom, så efter att ha dragit på det i en halvtimma segade jag mig ut tillsammans med Lilla Besten. Stegen är fortfarande lika tunga. Flåset lika högt. Syrebristen fortfarande total. Gåsträckorna lika många och lika långa. Springer fortfarande på flack mark. Blotta tanken på backar gör mig kräkfärdig. Besten tycker fortfarande att matte är för långsam.

När vi kom till stallet blev det flera vändor på stallplan. Lilla Bubben (Belsebub, Jack Russelvalp) trodde nämligen att Bestens och mitt springande var en lek skapad enkom för hans skull, så stalltjejens: - "Kom, Bubben", ignorerade han totalt. För att inte få med två hundar hem fick vi ta några extra vändor på stallplan så att tjejen kunde fånga in honom. Jag vägrade stanna. Vet alltför väl vilken dålig karaktär jag har. Det var sista intervallet. Bäst att springa klart det. Hade aldrig börjat igen om jag stannat.

Det var femte gången det. 300 kronor gången är jag nere i för skorna :-)
När man tänker efter är det en saftig räkning för att bli plågad.

Kommentarer
Postat av: Mårr

Men huvva, varför envisas med att SPRINGA om det tar emot och ger dig ont? (Idiotfråga, jag vet, men det var vad som slog mig när jag läste nu.)

Postat av: Kandidat Dropp

Det kan man fråga sig. Mycket hänger det ihop med att jag har dåligt samvete för hunden. Har haft långa dagar i skolan och även om Mr H är hemma märks det att hon saknar mitt sällskap. Kan inte med att lämna henne själv för att gå och träna. Alltså springer jag så kan hon följa med.



Dessutom när jag en förhoppning om att övervinna den där tröskeln. Att endorfinerna ska spruta och att jag ska tycka att det är jätteskönt ... bara jag ger det en chans. Men oroa dig inte, jag kommer inte envisas in absurdum.

2008-05-22 @ 17:00:06
Postat av: Mårr

Men är hon inte lika nöjd med att få gå i jätterask takt då tror du? Med en glad och överlevande matte som inte har ont? ;)

2008-05-22 @ 23:58:25
URL: http://www.minplats.blogspot.com
Postat av: Kandidat Dropp

Jo, det är hon alldeles säkert. Men jag behöver få upp flåset och det gör jag inte direkt med promenader ... Vi går alltid i rask takt, ca två timmar om dagen, Men det gör inte så mycket för min kondis och fettförbränning ...

Intensivare saker än så behövs.

2008-05-23 @ 05:58:47
Postat av: Mårr

Aaaaaaah, I see.

2008-05-23 @ 10:27:28
URL: http://www.minplats.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback