Novischens dagbok
När vi kom till stallet blev det flera vändor på stallplan. Lilla Bubben (Belsebub, Jack Russelvalp) trodde nämligen att Bestens och mitt springande var en lek skapad enkom för hans skull, så stalltjejens: - "Kom, Bubben", ignorerade han totalt. För att inte få med två hundar hem fick vi ta några extra vändor på stallplan så att tjejen kunde fånga in honom. Jag vägrade stanna. Vet alltför väl vilken dålig karaktär jag har. Det var sista intervallet. Bäst att springa klart det. Hade aldrig börjat igen om jag stannat.
Det var femte gången det. 300 kronor gången är jag nere i för skorna :-)
När man tänker efter är det en saftig räkning för att bli plågad.
Men huvva, varför envisas med att SPRINGA om det tar emot och ger dig ont? (Idiotfråga, jag vet, men det var vad som slog mig när jag läste nu.)
Det kan man fråga sig. Mycket hänger det ihop med att jag har dåligt samvete för hunden. Har haft långa dagar i skolan och även om Mr H är hemma märks det att hon saknar mitt sällskap. Kan inte med att lämna henne själv för att gå och träna. Alltså springer jag så kan hon följa med.
Dessutom när jag en förhoppning om att övervinna den där tröskeln. Att endorfinerna ska spruta och att jag ska tycka att det är jätteskönt ... bara jag ger det en chans. Men oroa dig inte, jag kommer inte envisas in absurdum.
Men är hon inte lika nöjd med att få gå i jätterask takt då tror du? Med en glad och överlevande matte som inte har ont? ;)
Jo, det är hon alldeles säkert. Men jag behöver få upp flåset och det gör jag inte direkt med promenader ... Vi går alltid i rask takt, ca två timmar om dagen, Men det gör inte så mycket för min kondis och fettförbränning ...
Intensivare saker än så behövs.
Aaaaaaah, I see.