Sista jouren!!!!
Jaha, då var sista jouren gjord. Anestesi. Ni som varit med förr kan nog lista ut vad som hände. Som vanligt: ingenting. Det vilar en förbannelse över mig och mitt jourande. Jag vill ju att det ska hända saker. Patienterna behöver inte dö som flugor, men en liten blödning kan man väl få begära i alla fall? Det vore ju fint att få se några smärre katastrofer innan man själv är ansvarig för eländet. Då blir man ju bättre förberedd.....
De skickade hem mig tidigt. Får väl erkänna att någon övertalning inte krävdes. Inte en patient träffade jag. Däremot satt jag länge i fikarummet och kacklade med anestesijour 3. Från Estland? Eller var det Litauen? Nåväl, vi hade intressanta diskussioner. Om organisationer, för- och nackdelar med olika saker. Jättekul! Jätteintressant! Jättetrevligt! Och plötsligt har jag hittat en av pusselbitarna som saknas i mitt nuvarande liv. Diskussioner med vuxna människor. Människor som har ett delvis annat perspektiv än jag. Som besitter djup kompetens. På flera områden.
Det är de där diskussionerna som ger mig energi. När jag får ta del av andras kompetens. Men också dela med mig av min. När det är både bredd och djup på diskussionerna. Jag är där igen - jag är på fel ställe vid fel tidpunkt. Jag är bara avig nu.
Mina kursare är både engagerade, intelligenta och faktiskt så har fyra år gett de allra flesta en mognad som man rent tekniskt inte kan besitta när man är arton. Men ändå, det är som om vi är från olika planeter. Om än inte lika långt från varandra som när vi började. Båda sidor har väl slipats lite grann. Men, ändå. F-n vad jag saknar ett liv.
Vet att jag tjatat om det förr, men det blev så himla tydligt när anestesijour 3 började prata om läkarklickarna som bara umgås med varandra och får ett smalare och smalare perspektiv. I sitt hemland hade han vänner i alla möjliga yrken. Det är ju precis det som gör studierna så jobbiga för mig. Just nu är mitt perspektiv för smalt. Det måste breddas. Nu ska jag bara hitta verktygen för det också.
Plötsligt påminns jag om vännen vars man är läkare. Hur hon ondgjorde sig över att läkarna är smalsmåriga och saknar bredd. Då avfärdade jag kommentaren som svammel. Och gör det nog fortfarande. Har inte pratat tillräckligt med mina handledare om annat än skolan för att kunna ha en åsikt i frågan. Men jag själv är på ett betydligt smalare spår än jag vill vara på. Och det är bara jag som kan göra någonting åt det.
De skickade hem mig tidigt. Får väl erkänna att någon övertalning inte krävdes. Inte en patient träffade jag. Däremot satt jag länge i fikarummet och kacklade med anestesijour 3. Från Estland? Eller var det Litauen? Nåväl, vi hade intressanta diskussioner. Om organisationer, för- och nackdelar med olika saker. Jättekul! Jätteintressant! Jättetrevligt! Och plötsligt har jag hittat en av pusselbitarna som saknas i mitt nuvarande liv. Diskussioner med vuxna människor. Människor som har ett delvis annat perspektiv än jag. Som besitter djup kompetens. På flera områden.
Det är de där diskussionerna som ger mig energi. När jag får ta del av andras kompetens. Men också dela med mig av min. När det är både bredd och djup på diskussionerna. Jag är där igen - jag är på fel ställe vid fel tidpunkt. Jag är bara avig nu.
Mina kursare är både engagerade, intelligenta och faktiskt så har fyra år gett de allra flesta en mognad som man rent tekniskt inte kan besitta när man är arton. Men ändå, det är som om vi är från olika planeter. Om än inte lika långt från varandra som när vi började. Båda sidor har väl slipats lite grann. Men, ändå. F-n vad jag saknar ett liv.
Vet att jag tjatat om det förr, men det blev så himla tydligt när anestesijour 3 började prata om läkarklickarna som bara umgås med varandra och får ett smalare och smalare perspektiv. I sitt hemland hade han vänner i alla möjliga yrken. Det är ju precis det som gör studierna så jobbiga för mig. Just nu är mitt perspektiv för smalt. Det måste breddas. Nu ska jag bara hitta verktygen för det också.
Plötsligt påminns jag om vännen vars man är läkare. Hur hon ondgjorde sig över att läkarna är smalsmåriga och saknar bredd. Då avfärdade jag kommentaren som svammel. Och gör det nog fortfarande. Har inte pratat tillräckligt med mina handledare om annat än skolan för att kunna ha en åsikt i frågan. Men jag själv är på ett betydligt smalare spår än jag vill vara på. Och det är bara jag som kan göra någonting åt det.
Kommentarer
Trackback