Vilse i skogen
På väg ut i skogen pratade vi om den gången när vi gick vilse och bestämde oss för att idag hålla oss till stigarna. Det hjälpte inte! Efter ungefär två timmar kunde vi konstatera att vi inte hade en susning om var vi var, någon av oss. Så småningom hittade vi en större skogsstig, ja faktiskt körbar väg och bestämde oss för att följa den. Någonstans måste den ju leda tänkte vi. Efter två och en halv timma hittade vi en motorsågskörande kille som fällde träd mitt i ingenting. Tack och lov visste han var han var ... och därmed var vi var och kunde guida oss hemåt. Tur var det, för vi var på väg åt fel håll ....
Fyra timmar och en kvart efter att vi påbörjade promenaden kunde Besten och jag sätta oss i bilen och åka hemåt. Vid det laget var Besten ganska nöjd med det hela och protesterade inte när resten av flocken gick hem till sig utan lät sig villigt lyftas in i bilen.
Trots den ofrivilliga spänningen var det en härlig promenad. Runt nollgradigt och häpnadsväckande nog ingen blåst. Mycket häpnadsväckande indeed för i den här staden blåser det ju för jämnan. Nåja, utan vind kan man leva med att solen inte heller stack fram sitt anlete. Vi njöt av skogen och bristen på andra människor (jo, bitvis var vi riktigt ute i ödemarken).
Så här ser det alltid ut framför mig när vi går. Lilla Besten leder truppen.
Fast hennes svans brukar sticka rätt upp i vädret.
Och så här ser det ut bakom. Taxmamman med sina pojkar. En hänger på bröstet.
Det gick ingen större nöd på oss i skogen. När vi åter igen visste ungefär var
vi var stannade vi och fikade. Taxmamman hade mumsigt fika med.
Lilla Besten talar om att hon finns. Fika? Trams! Nu är det dags för matte
att ägna sig åt viktiga saker - henne.
Hundarna väntar på smulor från rike mannens bord (fast det gick ingen nöd
på dem heller taxmamman hade laddat med taxfika också).
Lille Viktor
Äntligen i civiliserade trakter. Vi vet var vi är. Här har vi gått många gånger.
Jösses vilka äventyr! 4,5 timme i det väglaget... Jag är faktiskt inte ett dugg avundsjuk. :)
Ja, det blev vad man kan kalla en rejäl runda! Tur att ni träffade på trädfällaren och att ni hade fika med er :-). Och taxfika också - det är ordning på taxmamman, det förstår jag! Gissar att LB sover som en stock nu?
Rejäl runda, sa Bull. Nog brukar vi gå långt, men inte så här långt. Bitvis var det minst sagt "tunggått". Stigen tappade vi ju snart bort och till och med Besten och hennes ynka åtta kilo gick igenom skaren....
Bästa Besten ligger utslagen på sidan på en stor, mjuk dunkudde. Första timmarna efter att vi kommit hem lyfte hon inte ens huvudet. Underligt, att hon blev så slut för när vi är ute trippar hon på så glatt och visar inte någon tendens till att vara trött.
Åh, ibland saknar jag hundlivet! Tur att jag träffar så mkt djur i jobbet, annars hade abstinensen varit tuff. Du vet ju var du har en hundvakt om du behöver en i alla fall :-) Säg inte till LB att jag är djurdoktor bara ;-)
Överlevnadsinstinkt tror jag det kallas?
Åh, LB har genomskädat dig LM :-)
Fast hon tycker om dig ändå.
Så är det nog, Lotta.
En GPS för skogsbruk(vilda promenader) vore kanske inte så dumt??
Sicken taxitripp!
Den där lille är ju så söt så man blir galen (jaja, lilla bästen är bästsötast, hälsa henne det på en gång innan hon blir stött:))!
Ptja, nu ger jag nästan efter för Mr H:s tjat om GPS. Kanske inte så dum idé ändå.
Bästen förlåter dig, Mårr. Vi tror att hon såg ut som Viktor när hon var liten, då får man säga att han är söt ....