Pladder in absurdum
Jag fick en hel del av proffsets tankar till livs också. Det behövde jag. Insåg att vad jag behöver är kollegor. Arbetskamrater. Människor som man kan dela saker med utan att vara privat. Människor med samma tankar och på många sätt i samma tid i livet. Nästa gång jag träffar doktorn får jag nog be om ursäkt för att jag tog tiden till prat, vilket inte alls var meningen, men oj vad jag behövde det. Tänk att jag inte insett det själv!
Visst behöver man prata. Och skönt att du hittade en doktor som förstod det. Jag skulle nog också behöva det känner jag, nu när du skriver det...
Arbetskamrater med värderingar som är ungefär lika med sina egna - det är jätteviktigt för mig i alla fall.
Sånt som jag tyvärr saknar i viss mån.
Och det påverkar mig och min omgivning på ett ibland ganska negativt sätt.
Jag har gått till den där doktorn sedan jag flyttade upp till Stockholm -96, Lotta. Han kan min egenheter och behov ganska väl vid det här laget :-)
@Mr H: Jag vet, älskling!
....instämmer.
Och, man kan SKRIVA eller ringa och lufta också om man vill! :)
Tack Mårran, tänkte att du skulle få hämta dig från förra harangen först :-)
Och vissa tankar är så lösa att de inte går att få på pränt, måste komma muntligen ...
Sen kom jag hem till dig och pratade så du fick skavsår i öronen skäms.
Har upptäckt för länge sen att prat är det som lättar på trycket - känns alltid mkt bättre när man fått bubbla ur sig lite tankar.
Tusen tack till dig som alltid orkar lyssna!
Nästa gång ska jag vara tyst.
@ Ami: Har jag någonsin klagat? Näe, just det! För det första pratar du mindre än du tror och för det andra så tycker jag ju om att prata med mina vänner ... det är liksom grunden för vänskapen. Du är välkommen att komma och bubbla precis när du vill. Gör det snart!
... och visst känns det bättre när man bubblat, det lättar på trycket.