Kandidatdropp

Det här gränsar väl till att bli det tråkigaste som någonstin stått i den här bloggen, men vi begriper inte vart våra sopor tar vägen. I lägenheten gjorde vi inte annat än bar sopor  tre trappor ner till sophuset ute på gården. Alltid, alltid stod det pappkartonger eller konserver som skulle kastas på diskbänken. Tidningar som skulle till tidningsinsamlingen var vi nerlusade med, för att inte tala om fulla soppåsar. Det där med sopsortering var vi så trötta på att så mycket som möjligt slängdes i brännbart. Att sortera ut kompost gav vi upp på ett tidigt staduium (ja, ja, so shoot me). Kompisen miljöingenjören, expert på sopförbränning, hade börjat storgråta om hon vetat vad som försigick i vårt hushåll.

På väg att flytta fnös denna Kandidat åt förra ägarens sophantering. En tunna med brännbart som hämtas en gång var fjortonde dag. En kompost ute i trädgården. Behållare för metall, kartong mm nere vid affären i byn. Aldrig att vi orkar sortera på det sättet, sa vi med en mun, brännbart måste tömmas en gång i veckan om vi ska klara oss. Det måste vi ändra så snart vi flyttat.

Nu har vi bott här ca sex veckor och funderar på att efterlysa alla sopor. Vi förstår inte. Det blir inga. Komposten går vi ut till ibland och visst slänger vi saker vid affären någon gång då och då. Soptunnan är bara halvfull när det är dags för tömning varannan vecka. Alltså, hur gick det här till? Sitter det i huvudet? Vad gör vi annorlunda? Är det fortfarande samma mängder bara det att allt känns mindre besvärligt när man bor i hus? Vi har båda reflekterat över det hela och har inget svar, men skumt känns det. Man slutar ju inte producera sopor, bara så där? Eller?