Stressigt
Det är bara stressigt här just nu. De sista detaljerna kring lägenhetsförsäljningen ska klaras av, mycket i skolan, en hel del "administrativt" att ta hand om och till råga på allt "går jag och drar på någonting". Riktigt, riktigt knallsjuk är jag inte, men halsen gör ont och jag väcks av "kiknande hosta", känner mig matt. Igår somnade jag strax efter halv åtta, vaknade till fem minuter, tog mitt insulin och gick och la mig igen. Sov gott till klockan sex. Pigg är jag inte!
Nåja, på den positiva sidan har vi att Mr H är hemma igen, övervåningen på huset numera är någorlunda i ordning, frånsett miljoner högar med papper på mitt kontor. Källaren och dess status väljer jag att blunda för i nuläget. Går helt enkelt inte ner dit om jag inte måste för att tvätta, hämta någonting i matkällaren eller lämna saker i "loppislådorna".
Turligt nog finns Lilla Besten, vore det inte för henne skulle det där med frisk luft vara en utopi. Nu måste vi ju ut ett par timmar om dagen och det är mitt lufthål. Avstressande för själen och gott för kroppen. Förra veckan tog vi en promenad med taxmamman och pojkarna. Lilla Besten ylade av lycka när vi parkerade på vanliga stället. Hon visste precis vad som var på gång, enda problemet var att matte var förskräckligt långsam med att släppa ut Besten ur bilen ... Vi knallade till fårhagen och matte var ovanligt modig och släppte Lilla Besten så hon fick rejsa med pojkarna en kort stund. Det var lycka!
En vacker dag ska jag ha date med taxpojkarna, H:s kamera och utan en liten taxfröken att hålla reda på. Tills vidare får ni hålla till godo med de här bilderna.
Oskar? och Viktor
Oskar? Eller är det Snappe? Näe, han är så ljus - det måste vara Oskar? Eller?
Lilla Besten vill springa mer.
Viktor, minstingen i gänget.
Häromkring är vi inte lika begåvade med promenadstigar som inne i Uppsala, så igår tog Besten och jag bilen några kilometer till skogen. Man ser massor av skog från vägen, men allt ligger långt bort på andra sidan åkrarna. Till slut hittade vi en skog som kändes som svampskog. Gick inte så länge så det blev inte så mycket. 10-talet kantareller av modell gigantisk och knappt en liter trattisar. Det får nog bli en tur där idag med innan kvällsjouren på gyn.
Nåja, på den positiva sidan har vi att Mr H är hemma igen, övervåningen på huset numera är någorlunda i ordning, frånsett miljoner högar med papper på mitt kontor. Källaren och dess status väljer jag att blunda för i nuläget. Går helt enkelt inte ner dit om jag inte måste för att tvätta, hämta någonting i matkällaren eller lämna saker i "loppislådorna".
Turligt nog finns Lilla Besten, vore det inte för henne skulle det där med frisk luft vara en utopi. Nu måste vi ju ut ett par timmar om dagen och det är mitt lufthål. Avstressande för själen och gott för kroppen. Förra veckan tog vi en promenad med taxmamman och pojkarna. Lilla Besten ylade av lycka när vi parkerade på vanliga stället. Hon visste precis vad som var på gång, enda problemet var att matte var förskräckligt långsam med att släppa ut Besten ur bilen ... Vi knallade till fårhagen och matte var ovanligt modig och släppte Lilla Besten så hon fick rejsa med pojkarna en kort stund. Det var lycka!
En vacker dag ska jag ha date med taxpojkarna, H:s kamera och utan en liten taxfröken att hålla reda på. Tills vidare får ni hålla till godo med de här bilderna.
Oskar? och Viktor
Oskar? Eller är det Snappe? Näe, han är så ljus - det måste vara Oskar? Eller?
Lilla Besten vill springa mer.
Viktor, minstingen i gänget.
Häromkring är vi inte lika begåvade med promenadstigar som inne i Uppsala, så igår tog Besten och jag bilen några kilometer till skogen. Man ser massor av skog från vägen, men allt ligger långt bort på andra sidan åkrarna. Till slut hittade vi en skog som kändes som svampskog. Gick inte så länge så det blev inte så mycket. 10-talet kantareller av modell gigantisk och knappt en liter trattisar. Det får nog bli en tur där idag med innan kvällsjouren på gyn.
Ekorrhjul
Mr H är i Luleå hos gamla mor och jag försöker komma ifatt med allt här hemma. Två veckor i Karlstad var förödande just i det här läget. Jag flyttar möbler och spikar tavlor. Funderar på AT. Ska jag? Var ska jag i så fall? Bokar tid på diverse ställen jag måste till. Tvättar. Försöker samtidigt ta hand om mig själv, träna, promenera hunden och träna henne. Dessutom måste jag komma i kapp i skolan. Det är mycket ekorrhjul just nu. Tänker inte tjata mer om det. Istället kan ni roa er med att läsa om:
Medicinska memoarer, boktips från Sivan
Utan eko, Mr H:s bok som dök upp i flytten
Emma - Mias dotter, som jag tänkt läsa länge och kom till skott nu
Eller gör någonting med era Västeråsgurkor, det har jag gjort.
Sagolikt god ättiksgurka
Bostongurka - ännu inte provsmakad. Färgerna blev underliga, återkommer när jag provsmakat.
Ättiksgurka - de här står på kylning just nu, vi får väl se vad det blir av det.
Snabblagat middagstips kommer här.
Medicinska memoarer, boktips från Sivan
Utan eko, Mr H:s bok som dök upp i flytten
Emma - Mias dotter, som jag tänkt läsa länge och kom till skott nu
Eller gör någonting med era Västeråsgurkor, det har jag gjort.
Sagolikt god ättiksgurka
Bostongurka - ännu inte provsmakad. Färgerna blev underliga, återkommer när jag provsmakat.
Ättiksgurka - de här står på kylning just nu, vi får väl se vad det blir av det.
Snabblagat middagstips kommer här.
Abort
En del av tiden på en gyn-mottagning ägnas åt aborter. En hel del av tiden. Statistiskt sett är de flesta i Sverige som gör abort 20-24 år. Jag har sett kvinnor, eller snarare flickor, från 14 år till en bra bit över 40. Visste ni att i världen sker det 100 miljoner samlag varje dag. En miljon kvinnor blir gravida. 150.000 aborter görs i världen VARJE DAG. Av dessa är 60.000 riskfyllda. 1600 kvinnor dör varje dag av graviditetsrelaterade komplikationer. Av dessa är 25-50 % relaterade till abort. VARJE DAG!
Jag har alltid hävdat att en abort är var och ens ensak. Ett barn som kommer till världen ska vara önskat. Det är bara föräldern/föräldrarna som vet att det kommer att fungera. Doktorns jobb i det hela är bara att verkställa det hela. Inte att hjälpa kvinnorna med beslutet, varken åt det ena eller det andra hållet. Kvinnorna kommer via kuratorsmottagningen, där har man "scannat av dem". Verkar de behöva det erbjuder vi igen kuratorskontakt, men som doktor "gräver man" väldigt lite, man konstaterar hur långt gången graviditeten kommit och utifrån det erbjuder man kvinnan val av metod.
Vi har fri abort i Sverige. Abort är var och ens ensak. Jag håller fast vid det. Men vet ni, jag tycker det är svårt. Det är svårt att se små fötter sparka och armar vifta, se ett litet hjärta picka och veta att det snart tar slut.
Kandidat. Kollega. Blivande doktor.
Det har inte hänt ofta, närmare bestämt två gånger, under utbildningen att en av mina tilltänkta patienter sagt nej till att ha en kandidat som undersöker eller bara närvarar. I båda fallen förstod jag patienternas situation fullt ut. Det ena var en ung, ung blyg tjej på en gyn-mottagning det andra en cancerpatient som var på sjukhuset mer än ofta och inte orkade träffa fler nya (blivande) doktorer. Det förvånar mig storligen att så många patienter bjuder oss att ta del av deras liv. Bjuder oss att vara med i svåra stunder, i situationer när man kanske helst vill vara själv. Jag är tacksam för det. Väldigt tacksam. Hur ska vi annars lära oss? Teori i alla ära, men praktiken är så oerhört viktig.
Jag tar det verkligen inte för givet. Därför kan jag bli tokförbannad när (enstaka) kursare surar över att gyn-patienter säger nej till att ha oss med. Istället för att sura över de som säger nej kanske man ska vara tacksam över dem som säger ja? Manliga kandidater har en klar nackdel i det här fallet, bara genom att de är män. Har de dessutom någonting annat i bakgrunden emot sig kanske fler patienter säger nej. Det är tråkigt, det förstår jag. Men att använda argumentet att patienterna inte skulle få säga nej för att vi måste få vår utbildning är inte ok i mina öron. Faktiskt är inte patienterna till för oss. Vi är till för dem.
Jag kan känna ett obehag när doktorerna presenterar mig som en kollega/blivande doktor men inte frågar patienten om det går bra att jag är med/undersöker. Många handledare gör så för de vet att fler patienter skulle säga nej om de fick valet. Att beröva patienterna valet gränsar i mina ögon till övergrepp.
Ska man vara förbistrad över att man inte får känna och klämma på tillräckligt med patienter är det inte patienterna man ska gå på. Kanske ska man istället gå på administrationen som inte klarar transformeringen från gammalt läkarprogram till nytt speciellt väl? Som fyller klasserna över bristningsgränsen. Det gör vår arbetsmiljö oacceptabel. Klassrummen lider brist på syre, vi sitter i 30-gradig värme hela föreläsningsdagar. Vi är flera kandidater per patient. Vi skickas land och rike runt för att klinisk praktik. Vi får inte träffa så många patienter.
Mycket i utbildningen kan förbättras men inte katten är det patienternas fel.
Jag tar det verkligen inte för givet. Därför kan jag bli tokförbannad när (enstaka) kursare surar över att gyn-patienter säger nej till att ha oss med. Istället för att sura över de som säger nej kanske man ska vara tacksam över dem som säger ja? Manliga kandidater har en klar nackdel i det här fallet, bara genom att de är män. Har de dessutom någonting annat i bakgrunden emot sig kanske fler patienter säger nej. Det är tråkigt, det förstår jag. Men att använda argumentet att patienterna inte skulle få säga nej för att vi måste få vår utbildning är inte ok i mina öron. Faktiskt är inte patienterna till för oss. Vi är till för dem.
Jag kan känna ett obehag när doktorerna presenterar mig som en kollega/blivande doktor men inte frågar patienten om det går bra att jag är med/undersöker. Många handledare gör så för de vet att fler patienter skulle säga nej om de fick valet. Att beröva patienterna valet gränsar i mina ögon till övergrepp.
Ska man vara förbistrad över att man inte får känna och klämma på tillräckligt med patienter är det inte patienterna man ska gå på. Kanske ska man istället gå på administrationen som inte klarar transformeringen från gammalt läkarprogram till nytt speciellt väl? Som fyller klasserna över bristningsgränsen. Det gör vår arbetsmiljö oacceptabel. Klassrummen lider brist på syre, vi sitter i 30-gradig värme hela föreläsningsdagar. Vi är flera kandidater per patient. Vi skickas land och rike runt för att klinisk praktik. Vi får inte träffa så många patienter.
Mycket i utbildningen kan förbättras men inte katten är det patienternas fel.
Rörigare och rörigare
Hrm, det var visst ett tag sedan ...
Det blir rörigare och rörigare här hemma allt eftersom vi packar upp. Rumsformer gör att det inte är helt lätt att möblera. Mitt kontor börjar det i alla fall bli ordning i. PC och skrivare på plats. Skolböcker likaså. Sitter vid farfars gamla skrivbord, med hans bokhylla och dokumentskåp bredvid. Tänk efter 5 års studier får jag äntligen en plats där jag kan hitta studiero.
Utan farmors gamla möbler som vi hämtade när hon kom på hem i våras hade det varit bra tomt här. Det känns trivsamt att ha gamla möbler, inget större värde i det mer än affektionsvärdet, men vi tycker allt att det blir charmigt så här. En blandning av gammalt och nytt. Hittade en härlig reclinersoffa i skinn (det enda ytskikt som fungerar väl ihop med liten best).
En anledning (jag ska ju inte bara skylla på mina två veckor i Karlstad) till att inredningen är lite eftersatt är att trädgården lockar, speciellt med det fina väder som varit. Jag har grävt och planterat, skördat och lagt in. Har begått mina första misstag som trädgårdsägare. Bergsknallen som sticker fram på baksidan sträcker sig längre under jord än jag hade förväntat mig, syrenen kan nog bara ha en tillfällig placering där. Busken som jag hyfsade till ganska så rejält är nog egentligen inte klippbar på hösten. Det blir intressant att se hur den ser ut i vår.
Köksträdgården är påbörjad. Turligt nog hittade jag ett trädgårdsmästeri som skulle slå igen så kryddor, syren, krusbär och hallonplantor kom hem till mig för halva priset. Från annat ställe kompletterade jag med björnbär, mer hallon och tayberry. Några lökar har också slunkit ner i jorden.
Några sparris- och jordgubbsplantor till våren så blir trädgården acceptabel för stunden. På sikt ska det till fler frukt- och bärträd och rabatterna ska blomma hela säsongen. Men jag har insett att det är lång väg dit. Först måste stora träd ner (till grannarnas förtjustning eftersom de tjatat på tidigare ägaren i åratal), stubbar bort och rabatter strippas på befintlig växtlighet. Bestämda planer får växa fram långsamt.
Det är så tyst och lugnt här. Så lummigt och fint. Härligt med mycket plats. Lilla Besten stormtrivs och är en betydligt lugnare hund när inte grannens ungar skriker i trappan och slår på räcket. Hon mår bättre när hon inte behöver vakta.
Vet ni, vi har det väldigt bra här Mr H, Lilla Besten och jag!
Det blir rörigare och rörigare här hemma allt eftersom vi packar upp. Rumsformer gör att det inte är helt lätt att möblera. Mitt kontor börjar det i alla fall bli ordning i. PC och skrivare på plats. Skolböcker likaså. Sitter vid farfars gamla skrivbord, med hans bokhylla och dokumentskåp bredvid. Tänk efter 5 års studier får jag äntligen en plats där jag kan hitta studiero.
Utan farmors gamla möbler som vi hämtade när hon kom på hem i våras hade det varit bra tomt här. Det känns trivsamt att ha gamla möbler, inget större värde i det mer än affektionsvärdet, men vi tycker allt att det blir charmigt så här. En blandning av gammalt och nytt. Hittade en härlig reclinersoffa i skinn (det enda ytskikt som fungerar väl ihop med liten best).
En anledning (jag ska ju inte bara skylla på mina två veckor i Karlstad) till att inredningen är lite eftersatt är att trädgården lockar, speciellt med det fina väder som varit. Jag har grävt och planterat, skördat och lagt in. Har begått mina första misstag som trädgårdsägare. Bergsknallen som sticker fram på baksidan sträcker sig längre under jord än jag hade förväntat mig, syrenen kan nog bara ha en tillfällig placering där. Busken som jag hyfsade till ganska så rejält är nog egentligen inte klippbar på hösten. Det blir intressant att se hur den ser ut i vår.
Köksträdgården är påbörjad. Turligt nog hittade jag ett trädgårdsmästeri som skulle slå igen så kryddor, syren, krusbär och hallonplantor kom hem till mig för halva priset. Från annat ställe kompletterade jag med björnbär, mer hallon och tayberry. Några lökar har också slunkit ner i jorden.
Några sparris- och jordgubbsplantor till våren så blir trädgården acceptabel för stunden. På sikt ska det till fler frukt- och bärträd och rabatterna ska blomma hela säsongen. Men jag har insett att det är lång väg dit. Först måste stora träd ner (till grannarnas förtjustning eftersom de tjatat på tidigare ägaren i åratal), stubbar bort och rabatter strippas på befintlig växtlighet. Bestämda planer får växa fram långsamt.
Det är så tyst och lugnt här. Så lummigt och fint. Härligt med mycket plats. Lilla Besten stormtrivs och är en betydligt lugnare hund när inte grannens ungar skriker i trappan och slår på räcket. Hon mår bättre när hon inte behöver vakta.
Vet ni, vi har det väldigt bra här Mr H, Lilla Besten och jag!
Hur man roar sig i Karlstad.
Jourade kväll ikväll. Bra pass. Flera förlossningar. Fina små mirakel kom till världen. På väg från förlossningen till akuten insåg vi hur tonåringarna roar sig i denna lilla stad. Höll på att bli överkörda av tonårsgrabbar som hittat lånerullstolar och rejsade i korridorerna. Primärjouren och jag borde nog ha visat oss mogna vår ålder och hutat åt dem, men de såg ut att ha så himla roligt så vi bara skrattade och gick vidare. Oskyldigare nöje kan man väl knappast ha? Jämför med tonårsdräggen som roar sig med att bränna bilar i min hemstad.
Hetero? Homo? Bi?
1000 gånger, minst, har vi haft det uppe på patient-läkarrelationstimmarna. Förutsätt aldrig att patienten har en partner av andra könet. Fråga alltid efter partner, inte efter fru eller man. Jag vet inte jag, jag har tyckt att det är larvigt. Alltid annars lär vi oss att det vanliga är det vanliga. Man kan liksom inte i varje given situation fråga patienterna "neutralt" eller efter alla specialfall. Om jag var lesbisk skulle jag inte ta illa upp om någon frågade efter min man, men alla är vi ju olika. Att jag frågar kvinnor efter deras man/pojkvän innebär ju inte på något sätt att jag är negativt inställd till att de har en kvinna vid sin sida.
Nå, nu var det inte jag som frågade utan doktorn jag gick med. Doktorn tog anamnes. Doktorn visste att kvinnan fött barn tidigare och frågade nu om hon använde kondom. Patienten var tyst ett tag och sa sedan med ett härligt garv: Näe, för det är en kvinna. Doktorn och jag krackelerade och fortsatte skratta långt efter att patienten gått. :-)
Doktorn, var väldigt mysig. Snabb och effektiv. Rakt på sak med patienterna ändå tror jag inte att en enda tog illa upp. Doktorn pratade bra svenska men inte alldeles perfekt så när h*n dikterade på en patient lät det så här: Patienten visste inte att hon hade en son. H*n menade: Patienten visste inte att hon hade en sådan. :-) Säkert förstår sekreteraren det, men lite roligt var det.
Nå, nu var det inte jag som frågade utan doktorn jag gick med. Doktorn tog anamnes. Doktorn visste att kvinnan fött barn tidigare och frågade nu om hon använde kondom. Patienten var tyst ett tag och sa sedan med ett härligt garv: Näe, för det är en kvinna. Doktorn och jag krackelerade och fortsatte skratta långt efter att patienten gått. :-)
Doktorn, var väldigt mysig. Snabb och effektiv. Rakt på sak med patienterna ändå tror jag inte att en enda tog illa upp. Doktorn pratade bra svenska men inte alldeles perfekt så när h*n dikterade på en patient lät det så här: Patienten visste inte att hon hade en son. H*n menade: Patienten visste inte att hon hade en sådan. :-) Säkert förstår sekreteraren det, men lite roligt var det.
Aaaaaaaaaaargh!
Befinner mig åter igen i Karlstad. Stressad, stressad, stressad över att inte kunna vara hemma och ta hand om det sista i lägenheten och fixa det som måste fixas i nya huset (och nu snackar jag inte mys-,fluff-, flanellsaker som att hänga upp gardiner och välja matta utan hard core uppgifter som måste ordnas).
Långtidsstress och att jag inte själv kontrollerar min tid sätter sig i huvudet. Jag är ofokuserad, så till den milda grad att jag knallade ut kvart i sex i morse i t-shirt och shorts för att hämta varmare kläder i bilen till hundpromenaden. Drog igen dörren, som låste sig fint. Där stod jag. På utsidan. Besten på insidan tillsammans med bil- och lägenhetsnycklar.
Som den vänliga själ jag är väntade jag ända till halv sju (ute, i shorts och t-shirts) innan jag ringde Mr H och bad om telefonnummer till hyrestanten. Henne ringde jag inte förrän kvart i sju, ytterst vänligt av mig att vänta så länge måste jag bara påpeka. Hennes (troligen polska) lösning var att jag skulle knalla in i någon av de andra lägenheterna i huset och värma mig. Att jag inte känner någon, inte ens sett någon som bor här i huset tyckte hon inte var något hinder. Tanten var inte i stan, men väl hennes dotter och hon hade dessutom extranyckel.
Jag föreslog att tanten skulle ringa dottern men si den gubben gick inte, däremot kunde jag få numret och ringa själv. Inte oväntat svarade hennes dotter inte på okänt nummer så dags. Tills slut fick Mr H ringa tanten och med vänligare ord än mina föreslå (IGEN) att hon skulle ringa. Vad han sa vet jag inte, men ringde gjorde hon och det löste sig. Efter drygt två timmar i den friska morgonluften var jag inne hos Besten igen.
Sa jag att jag avskyr att vara regionaliserad?
Ps. Jag försökte faktiskt styra bort irritationen och tänkte på boken jag läste i somras "Att välja glädje" men irritationen bara växte och dessutom började jag hoppas att författaren Kay Pollack skulle ha en överjävlig dag.
Sa jag att jag avskyr att vara regionaliserad?
Busy bee
Många tankar snurrar i huvudet. Egentligen inget särskilt, men det är mycket nu. Mesta tiden ägnas åt att sakta komma i ordning i huset. Känns som om det kommer att dröja innan vi har allt på plats, även om vi jobbar ganska hårt för att komma dit.
Mitt i alltihop blev jag utlokaliserad på praktik i Karlstad. Vad jag tycker om det lämpar sig inte att skriva i bloggen. Söndag till torsdag boendes i fuktig källare i det som mina kursare tidigare terminer döpt till sunkiga, lutande huset. Kan väl bara instämma, men det var enda stället som tog emot Besten och mig så det får duga. Duktigt irriterande är det att behöva sitta och köra 27 mil enkel sträcka till praktiken. Hade praktiken på obstetriken dessutom varit kass så hade denna Kandidat varit surare än citroner idag. Nu var den bra. Riktigt bra. Önskar bara att den inte varit förlagd till Karlstad.
Har sett massor och lärt mig massor. Fick ASSISTERA vid tre kejsarsnitt. Förstår ni? Inte kandidata! Assistera! Roligt, roligt!!! Har sett barn vändas rätt i magen inför förlossningen, amniocentes, rädda blivande mammor, kavata blivande mammor, ja mammor av alla sorter. Friska mammor, sjuka mammor. Placentor hit, blödningar dit. Ja helt enkelt massor av obstetrik. Och allt detta med trevlig personal runtomkring mig. Guldpraktik!
Tog mig friheten att skolka från PBI:n idag. Behöver tid hemma en vardags-
eftermiddag för att ordna saker i gamla lägenheten och i huset. Kände att med den tidsbrist som råder skulle jag bli galen av att sitta på ett PBI-tillfälle. Erfarenhet från tidigare tillfällen har lärt mig att sannolikheten att den inte skulle kännas som bortkastad tid var minimal. Jag har suttit i bilen till och från praktiken motsvarande en arbetsdag den här veckan. Tog helt enkelt tillbaka lite av tidsförlusten. Sannolikheten för att jag får skit för detta tilltag är stor men jag behövde tid och valde att gå på föreläsningarna för att de ger mer fast de inte är obligatoriska. Undrar om det inte är så att PBI:n är obligatorisk för att de helt enkelt vet att vi inte skulle gå dit om vi fick välja ....
Mitt i alltihop blev jag utlokaliserad på praktik i Karlstad. Vad jag tycker om det lämpar sig inte att skriva i bloggen. Söndag till torsdag boendes i fuktig källare i det som mina kursare tidigare terminer döpt till sunkiga, lutande huset. Kan väl bara instämma, men det var enda stället som tog emot Besten och mig så det får duga. Duktigt irriterande är det att behöva sitta och köra 27 mil enkel sträcka till praktiken. Hade praktiken på obstetriken dessutom varit kass så hade denna Kandidat varit surare än citroner idag. Nu var den bra. Riktigt bra. Önskar bara att den inte varit förlagd till Karlstad.
Har sett massor och lärt mig massor. Fick ASSISTERA vid tre kejsarsnitt. Förstår ni? Inte kandidata! Assistera! Roligt, roligt!!! Har sett barn vändas rätt i magen inför förlossningen, amniocentes, rädda blivande mammor, kavata blivande mammor, ja mammor av alla sorter. Friska mammor, sjuka mammor. Placentor hit, blödningar dit. Ja helt enkelt massor av obstetrik. Och allt detta med trevlig personal runtomkring mig. Guldpraktik!
Tog mig friheten att skolka från PBI:n idag. Behöver tid hemma en vardags-
eftermiddag för att ordna saker i gamla lägenheten och i huset. Kände att med den tidsbrist som råder skulle jag bli galen av att sitta på ett PBI-tillfälle. Erfarenhet från tidigare tillfällen har lärt mig att sannolikheten att den inte skulle kännas som bortkastad tid var minimal. Jag har suttit i bilen till och från praktiken motsvarande en arbetsdag den här veckan. Tog helt enkelt tillbaka lite av tidsförlusten. Sannolikheten för att jag får skit för detta tilltag är stor men jag behövde tid och valde att gå på föreläsningarna för att de ger mer fast de inte är obligatoriska. Undrar om det inte är så att PBI:n är obligatorisk för att de helt enkelt vet att vi inte skulle gå dit om vi fick välja ....
Kartonger ... kartonger ... och fest
Vi packar upp kartonger, men nu har vi i alla fall kommit till det stadiet att det mesta viktiga är förflyttat till skåpen och det sista 20-talet kartonger kan få ta sin tid. Tills vidare får de hålla sig i gamla pannrummet. Pannrummet får bli vår variant på garageförvaring eftersom garaget faktiskt ska användas till det man ska ha det till nämligen ställa bilar i. Eller bil, snarare. Tråkigt nog för Mr H är garaget mest att likna vid en skrubb men det ska väl åtgärdas så småningom.
Vi fortsätter njuta av lantlivet. Träffar andra bybor vid återvinningskärlen, plockar mangold, anmäler oss till gympa i bygdegården, frysen in vinbär, skickar med besökare ätbart från trädgården, förfasas över råheten i trädgården. De här rackarna hittade jag på köksfönstret. Den stora äter den lilla. Naturens gång.
Medan Mr H arbetade igår passade jag på att ta en tur i Botan med Prästen. Det var trädgårdsdag, eller vad det nu kan ha kallats. Vi letade rudbeckior med hundnosmitt. Hittade inga, mer än i rabatterna och de kunde vi ju inte gräva upp. Fick bli lite spännande St Paulior istället.
Så hastade vi hem för att ha make-up party med Hanna från Mary Kay, Grannen och Svägerskan. Medan Hanna packade upp sina saker festade vi andra på hallon- och rabarbersmulpaj. Lättlagat, speciellt som Prästen fick ordna smuldelen. Mitt bidrag var att slänga hallon och rabarber i en form och lite kokos över. Sedan gjorde hon sin specialblandning. Väldigt gott! När det blev dags för make-up fick vi fick lära oss allt om hudvård och make-up. Jag handlade för en förmögenhet. Nåja, det var välbehövligt. Vid flytten åkte all make-up i sopen. Sist jag handlade var när jag flyttade till Uppsala. Fem år sedan. Det var definitivt dags för nya, fräscha, bakteriefria produkter. Ser vi konstiga ut på bilderna så beror det varken på fotografen eller oss utan vårt sätt att anlägga sminket. Vi gjorde ett vardagsöga och ett festöga.
Hanna visar hur man gör.
Besten var konfunderad över vårt pysslande.
Svägerska börjar med grunden för make-up. Rengöring.
Hanna visar specialare.
Ovant att se Präste i smink. Hon blev fantastiskt fin.
Jag sminkade mig med, nästa gång är det läge att lära sig borsta till håret när man tagit bort sminksnodden.
Svägerskans har stora, fina ögon med långa ögonfransar. Sminket blev pricken över i:t. Tyvärr syns inte det på min bild.
Efter sminkningen åt vi mat. Mitt i matlagningen blev det mer spännande än önskat. Vattnet försvann. Från ena sekunden till den andra. Med en vecka i huset hann jag tänka en hel del innan jag drog ut på gatan och kollade om grannarna hade vatten. Det hade de inte. Puh! Inte vårt hus alltså. Då kunde vi lugnt gå in och äta maten och vänta på vattnet. Jag bjöd på limelax, potatisklyftor, rabarbersalsa och varm gurka. Det var gott, men hade nog varit ännu godare om jag kommit ihåg att slänga i limeskalet jag rev. Det hittade jag nu på morgonen när jag skulle diska det sista.
Vi fortsätter njuta av lantlivet. Träffar andra bybor vid återvinningskärlen, plockar mangold, anmäler oss till gympa i bygdegården, frysen in vinbär, skickar med besökare ätbart från trädgården, förfasas över råheten i trädgården. De här rackarna hittade jag på köksfönstret. Den stora äter den lilla. Naturens gång.
Medan Mr H arbetade igår passade jag på att ta en tur i Botan med Prästen. Det var trädgårdsdag, eller vad det nu kan ha kallats. Vi letade rudbeckior med hundnosmitt. Hittade inga, mer än i rabatterna och de kunde vi ju inte gräva upp. Fick bli lite spännande St Paulior istället.
Så hastade vi hem för att ha make-up party med Hanna från Mary Kay, Grannen och Svägerskan. Medan Hanna packade upp sina saker festade vi andra på hallon- och rabarbersmulpaj. Lättlagat, speciellt som Prästen fick ordna smuldelen. Mitt bidrag var att slänga hallon och rabarber i en form och lite kokos över. Sedan gjorde hon sin specialblandning. Väldigt gott! När det blev dags för make-up fick vi fick lära oss allt om hudvård och make-up. Jag handlade för en förmögenhet. Nåja, det var välbehövligt. Vid flytten åkte all make-up i sopen. Sist jag handlade var när jag flyttade till Uppsala. Fem år sedan. Det var definitivt dags för nya, fräscha, bakteriefria produkter. Ser vi konstiga ut på bilderna så beror det varken på fotografen eller oss utan vårt sätt att anlägga sminket. Vi gjorde ett vardagsöga och ett festöga.
Hanna visar hur man gör.
Besten var konfunderad över vårt pysslande.
Svägerska börjar med grunden för make-up. Rengöring.
Hanna visar specialare.
Ovant att se Präste i smink. Hon blev fantastiskt fin.
Jag sminkade mig med, nästa gång är det läge att lära sig borsta till håret när man tagit bort sminksnodden.
Svägerskans har stora, fina ögon med långa ögonfransar. Sminket blev pricken över i:t. Tyvärr syns inte det på min bild.
Efter sminkningen åt vi mat. Mitt i matlagningen blev det mer spännande än önskat. Vattnet försvann. Från ena sekunden till den andra. Med en vecka i huset hann jag tänka en hel del innan jag drog ut på gatan och kollade om grannarna hade vatten. Det hade de inte. Puh! Inte vårt hus alltså. Då kunde vi lugnt gå in och äta maten och vänta på vattnet. Jag bjöd på limelax, potatisklyftor, rabarbersalsa och varm gurka. Det var gott, men hade nog varit ännu godare om jag kommit ihåg att slänga i limeskalet jag rev. Det hittade jag nu på morgonen när jag skulle diska det sista.
Pojken med guldbyxorna
Känner mig som pojken med guldbyxorna. Det är bara det att det inte är pengar som kommer ur byxorna utan kartonger. Flyttkartonger. Ingen ände på dem inte. Idag pausade vi från dem och gick på gatufest. Vår gatas fest. Det är ett sammansvetsat gäng som bor här. Flera är uppvuxna på gatan och har tagit över föräldrarnas hus. Alla känner varandra väl, så väl att festen och gatan som ägt rum årligen i ca 30 år har en egen sång. Sång med drag om vakuummugg som är den här lilla byns specialitet.
Åter till kartongerna .... over and out.
Åter till kartongerna .... over and out.
Hektiskt, eller nåt
Det hade varit full tillräckligt att ägna veckan åt att packa upp kartonger, men nu tog sista terminen rejäl fart redan första veckan. Två introduktionsdagar med andra halvan av kursen som börjar med pediatriken. Min grupp börjar med gyn och obstetrik. Långa dagar, fullt i föreläsningssalen. 27 grader varmt och total syrebrist. För de som kan lokalerna behöver jag väl bara säga "överbefolkad Rosénsal". Y´know what I say?
Hade det inte varit för att föreläsarna ger bra och intressanta föreläsningar hade jag varit topp tunnor rasande igen över att de trycker in för många på kursen och skiter i vår arbetsmiljö. Ett plus får väl ta ut ett minus.
Mest imponerande har väl proffspatienterna varit den här veckan. Kvinnor som ställer sina kroppar till förfogande för att tre-fyra stycken läkarkandidater ska få genomföra sin första fumliga gynekologiska undersökning. Tvi vale! Aldrig, ALDRIG hade jag gått med på det, men jag är evigt tacksam över att proffspatienterna finns. Vilken förmån att få träffa dem på sin utbildning.
Idag har vi klämt på gravidmagar och kört ultraljud på desamma. Bra. Roligt. Nu vill jag bara få ordning på kartongerna hemma så att jag får sätta mig och läsa.
Hade det inte varit för att föreläsarna ger bra och intressanta föreläsningar hade jag varit topp tunnor rasande igen över att de trycker in för många på kursen och skiter i vår arbetsmiljö. Ett plus får väl ta ut ett minus.
Mest imponerande har väl proffspatienterna varit den här veckan. Kvinnor som ställer sina kroppar till förfogande för att tre-fyra stycken läkarkandidater ska få genomföra sin första fumliga gynekologiska undersökning. Tvi vale! Aldrig, ALDRIG hade jag gått med på det, men jag är evigt tacksam över att proffspatienterna finns. Vilken förmån att få träffa dem på sin utbildning.
Idag har vi klämt på gravidmagar och kört ultraljud på desamma. Bra. Roligt. Nu vill jag bara få ordning på kartongerna hemma så att jag får sätta mig och läsa.
Mera grill
Veterinären och hennes polis kom fram på sena eftermiddagen. Vi grillade, åt och pratade. Jäpp, livet är trevligt nu.
Svenssonliv
Suttit på trappan och solat med Besten. Grillat. Ätit egenodlad (ähum, det är ju förre ägarens förtjänst) mangold och grillat i uterummet. Mr H har kompis här. Gott om plats för sovgäst. Jo, villalivet verkar lovande.