Kandidatdropp

Att förra årets renovering av fönstren i vår förening var en administrativ katastrof råder inget tvivel om. Vad värre är, resultatet blev uselt. När herrarna slipade inför målningen var det inte bara fönsterkramarna som slipades, också rutorna fick påhälsning av slipen. I vår lägenhet byts tre fönsterpar. Nu undrar jag bara när. Fick följande kryptiska meddelande av hantverkarna: "... kommer att genomföra det annonserade bytet av glasrutor i Din/Er lägenhet 9 till 10 i 5..."

Sköterskestrejk och Valborg kortade ner två veckor på Urologen till betydligt kortare tid. Synd, för det var en bra placering.

Började dagen med att sätta min första kateter. På en man. Sövd. Inte svårt alls, speciellt inte som jag hade världens sötaste handledare som stod bredvid och skrek hejarop och lät som jag utfört världens bragd när jag var klar. Och det hade jag ju inte. Katetrar sätts "en masse" inom vården. Men det var min första, så värt att notera det hela var det ändå  :-)

På eftermiddagen avslutades veckorna på Urologen med seminarium och dugga. Det gick fint. Har lärt mig massor. Bra seminarier. Trevliga och engagerade handledare.  Kanske urolog man ska bli?

Vänder och vrider på planerna för sommaren. Får inte ihop det. På kvinnoboendet delas semestertimmarna systerligt mellan tre vikarier. På tre personer är det alldeles för få timmar. Kandidaten får skylla sig själv. Stället är överbemannat och det har Kandidaten påpekat för chefen. Surt att hon lyssnade eftersom det blir mindre extrajobb. Fint att hon lyssnade eftersom det i slutändan är Kandidatens skattepengar det handlar om.

Kandidaten kan säkert jobba på sjukhuset som timmis, men vill inte ha en repeat av förrförra sommaren då "hälsenorna from hell"  utvecklades. Att vakna av att det gör ont är ingen höjdare, inte heller att varje steg man tar smärtar - speciellt inte om man är usk:a och tar fyra miljoner steg på en dag. Förresten blir det varken pengar eller god erfarenhet av att torka skit, vända patienter och fylla på förråd på medicinavdelning. Tar mer energi än det ger tillbaka. Nyttig erfarenhet, men en gång räcker. Been there, done that, typ.

Ska på intervju för ett jobb som behandlingsassistent. Att jobba med kriminella och våldsverkare känns inte lockande. Ingen av de som känner till stället tycker det är en lysande idé. 

Skulle vilja jobba som läkarass. Trodde att man bara kunde söka tre tjänster i Uppsala via landstinget. Visar sig att stor del av klassen sökt "vid sidan om" och ska jobba. Känns som att det här är en inavlad värld som bygger på kontakter. Får ofta känslan av att en förutsättning för att slå sig fram är att mamma och pappa är doktor, åtminstone på Ackis. Hade nog varit lättare om man varit flyttbar, men det är inte Kandidaten.

Mr H säger sig vara beredd att ta extra pass och försörja Kandidaten i den mån pengarna från hennes extrajobb inte räcker. Det är det sista hon vill. Mr H jobbar jämt, han måste få semester någon gång. Mr H och Kandidaten måste få träffas, annars bor Kandidaten snart med en främling. Kandidaten är ingen romantiker, den krassa verkligheten är att: Kärlek behöver underhåll.

Tankarna snurrar och far och Kandidaten får ingen rätsida på det. Ibland lutar det åt att hon gör sina få timmar på extrajobbet och gör projektarbete övrig tid. Så kommer hon på att det inte bara handlar om de här tre månaderna. Måste försörja sig ett och ett halvt år till utan studiemedel. 

Snurr, snurr på tankarna. Lär väl inte komma fram till något beslut i dag heller ....

Så gick den här helgen också. Tjugofem timmar  i ett sträck på extrajobbet. Nåja, det var ganska lugnt så jag är väl inte direkt sliten även om lite tid på egen hand i lugn och ro vore önskvärt.  Det får bli efter tisdag. Tack vare Valborg är det bara skola måndag och tisdag.

Dagen fullproppad med seminarier. Som ett barn drog jag på förberedelserna i morse. Orkade inte gå! Orkade inte! Gick till och med tillbaka till sängen en sväng. Men, så kom jag på att jag är vuxen. Bara att resa sig upp och bita ihop. 

Första seminariet förberedde jag väl i går. Sedan tog orken slut. Istället för att förbereda mig för nummer två, tre och fyra sov jag. Är man så illa förberedd är det inte roligt att gå till skolan. Men det visade sig att jag lärt mig mycket i veckan. Seminarierna klarades av utan att det var pinsamt. En timma tidigare än planerat fick vi sluta. Gick hem och kände mig nöjd med mig själv för att jag bitit ihop. Ännu en sak att bocka av den här terminen.

En timma i solen på promenad med Besten rensade huvudet efter dagen. Efter det några timmar hemma hos kursare S tillsammans med andra trevliga kursare. Det blev ett perfekt avslut på en, trots tröttheten, bra vecka. Kanske kan urologi vara någonting?

Kan man gå sönder av trötthet?

Alldeles för lite sömn i natt. Har bara mig själv att skylla. Shower ska inte tant Kandidaten gå på mitt i veckan. Det är hon för gammal för nu för tiden. På avdelningen strejkar de vidare, så det blev mottagningen igen. Lärorik dag. Tanken var att det skulle bli en kort lärorik dag, men masade mig ut ur det stora sjukhuskomplexet alldeles för långsamt. Sökaren hann pipa innan jag tagit mig ut. Ska erkänna att jag försökte slingra mig ur eftermiddagens operation. Det gick inte. Så det blev till att operera en testiscancer. Ovanligt trevlig operation. Doktorerna, några år äldre än jag hade också börjat plugga på äldre dar. Vi utbytte erfarenheter. Nice! Dessutom fick jag ju klämma på en canceromvandlad testikel. Nästa gång jag känner på en lär jag definitivt känna igen det. Det lär mina kommande patienter uppskatta.

Jodå, nu har strejken brutit ut. Värst drabbas förstås patienterna. Men också kandidaterna kommer i kläm. Kandidatens placering den här veckan är på Urologen. Hela avdelningen är stängd. Det betyder inget inskrivningsarbete och inga operationer. Bara besök på mottagningen. Hon försöker hålla ansiktet i schack på sjukhuset men i hemlighet är Kandidaten bara glad över detta faktum. Det är ju på mottagningarna hon lär sig mest.

Att skriva in patienter känns bara som att vi gör doktorernas arbete. De får lönen och vi gör arbetet. Visst de har ansvaret, det har inte vi. Problemet är att vi får träning och träning och träning på momentet men ingen feed-back. Så är det riktigt illa nöter vi in ett felaktigt förfarande. Hade någon ibland observerat det man gör och tittat på inskrivningsanteckningarna och gett feed-back så hade Kandidaten upplevt det hela som ett väl fungerande utbildningsmoment och gjort det med glädje.

Om strejken säger Kandidaten som (var det?) läkarförbundet: Vi förhåller oss neutrala i den frågan.

Idag har Lilla Besten träffat Sixten från Enköping. Möjligen blir han far till hennes valpar. Han var mycket intresserad av henne medan hon var mer intresserad av att busa med matte. Tänk att en hund kan var mammig ... eller borde det heta mattig?


Herr Best är en kelen kille.


Kom igen, matte, nu busar vi! Ägna tid åt mig. BARA mig!!!


Herr Best ser lite olycklig ut när Fru Best ignorerar honom.


Kolla matte, vad jag ligger fint. Skit i honom där framme!


Han smyger försiktigt fram ... höll på att skriva att han tar henne bakifrån, men det var för vulgärt.


Busa! Busa!


Kolla, jag kommer ihåg hur man gör tass. Får jag godis nu?


Säkerhetsavstånd


Äntligen är hon still så jag får nosa.

Man kan ju verkligen undra varför Mr H och jag bor ihop. Det här är ännu en sådan där helg när vi bara ser varandra i sovande tillstånd. Mr H lämnade hemmet cirkus 04.30 i morse, då var jag i det närmaste medvetslös. Han kom hem frampå kvällskvisten, då hade jag varit på jobbet några timmar. Nu är jag precis hemkommen och han snusar under täcket. I morgon är vi visserligen lediga båda två, men då tillbringar vi ändå tiden på var sitt håll. Den enda som har nytta av arrangemanget är Lilla Besten som får få timmar på egen hand.
Hursom hade jag ett bra arbetspass. Ägnade mesta tiden åt barnen. De var i precis rätta pysselåldern. Vi vek och klippte i papper. Gjorde hundar, katter och fåglar och dekorerade stället med. Vek pappersaskar - faktiskt riktigt eleganta. Och pappershattar - inte fullt så eleganta. Barnen hölls sysselsatta och mammorna fick vila.

Jo, bildbevis på de anskrämliga hattarna finns. Åter igen har mobilen fått träda i funktion (ja, ni vet ju hur det blir med kvaliteten).

Fyra veckor på ortopeden avslutades med dugga. Vettiga frågor, så det klarade Kandidaten lätt. Otroligt vad fort veckorna har gått. Det har varit fyra lärorika, roliga veckor. Ortoped får nog allt finnas med som ett alternativ för framtiden. Bara sex veckor kvar av terminen nu.

Sa de inte att efter T5, med patologin och anatomin, blir det nerförsbacke hela vägen?  Det är inte bara jag som är trött. Jag tycker många kursare verkar trötta och ledsna. Oavsett ålder. Oavsett krav hemifrån, oavsett om de har familj eller inte som behöver dem när de inte är i skolan. Vi är slitna. Slut. Utnyttjade.  Och det är sex veckor kvar på terminen.

På kort tid har jag tagit emot två bekanta som patienter på sjukhuset. Kanske betyder det att jag håller på att få ett liv i den här gudsförgätna hålan. Efter fyra år. Varför känns det då så ensamt?

Kvällspromenaden blev extremt kort. Hann inte gå många minuter innan himlens portar öppnade sig och det började hagla. Tydligen någon som menade att vi skulle ända promenaden. Annat var det i morse. Dimslöjor men klar och frisk luft och en (lite trött) morgonsol när vi stegade ut genom dörren 6.06 i morse, Lilla Besten och jag. Nästan en hel timmas promenad hann vi med. Det är sällan vi går mer än en halv timma på vardagsmornar. Men, nu var vi tidigt ute och det var så rogivande. Hade ingen kamera med mig. Mobilen fick duga, även om det är svårt att fånga det vackra, speciellt som någon klant (oklart vem ;-) ) satt sina fingeravtryck på linsen. Det var magiskt att gå i dimslöjorna. En underbar start på dagen.

Kirurgduggan är avklarad. Den här gången var frågorna relevanta. Förra gången var det som att en berusad gorilla skrivit åtta av tio frågor. Ryktet säger att de testade någon ny form av dugga i de två första grupperna som skrev (jag var i grupp två), men att man därefter gick tillbaka till "lätta frågor" eftersom 50 % körde på den nya formen. Om det är sant vet jag inte. Men när man tycker att endast två av tio frågor är relevanta för den kommande yrkesutövningen måste ändå någonting vara fel. Eller?

De senaste veckorna har det varit många kalas. Storstumpa har fyllt åtta. Lillstumpa har fyllt sex. Traditionen påbjuder födelsedagsmiddag för respektive stumpa med faster och Mr H inbjudna.

Vid pass halv åtta kom ett SMS till Kandidatens mobil. Det var från Mr H. "Godmorgon, doktorn! Gick operationen bra?" Tydligen har Kandidaten opererat en led i natt. Enligt Mr H lät det så här: -" mummel, mummel, full rörlighet, mummel, dränage" också lite annat gibberisch som övertygade om att det var en ledoperation. Kandidaten själv förnekar all kännedom om det inträffade.

Inte mycket att rapportera. På protesen opererar man inte torsdag och fredag. Kandidaten tillbringade förmiddagen på avdelningen. Handledaren var i övre medelåldern och gjorde extra saker för att Kandidaten skulle få se och prova. Gulle honom! Kandidaten gillar fortfarande ortopeder :-)

Eftermiddagen tillbringades hemma med böckerna och så blir det hela dagen i morgon också. Visst sa handledaren i går: -"Det här är en dålig placering", men ur vissa aspekter är toppen. De har inget vettigt åt Kandidaten - alltså får Kandidaten umgås med böckerna istället. Fint! På kirurgen skulle man minsann vara där, hela dagarna, vare sig det fanns vettiga saker att göra eller inte.

Så är handkirurgplaceringen avklarad. Hade en rar islänning som handledare. Det var lite rita och berätta över operationerna. Islänningen var oerhört pedagogisk och vänlig. Riktigt kul, även om Kandidaten faktiskt trodde att hon skulle inleda med att kräkas över patienten för att man opererar blodtomt. Den vita handen såg precis ut som Kandidatens hand de gånger ganglionet opererades bort. Kandidaten fixar att se allt, trodde hon, till den dag hon såg sin egen hand uppsprättad på operationsbordet.

Kandidaten hade roligt på egen hand under operationen. När islänningen bad om kniven flög två repliker upp i hennes förvirrande hjärna. Det var så roligt att hon nästan fick en skrattattack: "Tunkur knifur" och "Hrafninn flýgur ". Replikerna var på väg ut ur munnen men så insåg Kandidaten att islänningen förmodligen hört det förut, så där stod hon istället och fnissade för sig själv. I Kandidatens trötta hjärna var det extremt lustigt just då. Inser att det inte är det för någon annan och faktum är att så här en dag senare tycker inte Kandidaten heller att det är lustigt ... längre.

Idag, dags för placering på "protesen". När Kandidaten äntligen lyckats lokalisera sin handledare inledde han med orden:  -"Det här är en dålig placering". Visade sig att han inte har så mycket den här veckan. Körde upp Kandidaten på operation för att se när de satte en knäledsprotes. På nolltid insåg Kandidaten vitsen med visir på ortopedoperationer. Shit! Det är brutalt och det skvätter. Nåja, utan betänketid sattes hon att jobba. Inget avancerat. Men aktivitet hela tiden. Inte bara stå och hålla fåniga sårhakar. Hålla lite här, suga lite där, trycka dit protes, ta ut, trycka dit, sätta lite suturer. Kul när man får prova på saker.

Efter den operationen såg Kandidaten sin chans att smita. Det är väl inte direkt skolk eftersom handledaren inte har jobb åt henne, men .... kanske inte helt ok. Men Kandidaten ser dagen och kommande två dagar som ett litet lufthål. Tänk att få andas. Att kanske orka öppna böckerna. Kandidaten är så slut, så slut. Träffade två kursare nere i kulverten på sjukhuset. De är också trötta. De orkar nog ändå mer, de biter ihop och läser. Kandidaten har lärt sig att inte pressa sönder sig själv. En sak i taget. Nu gör hon praktiken, i sommar tar hon teorin. Det måste bli så om Kandidaten inte ska trilla ihop av trötthet.

Sista gången på inkallningskursen. I äckligt aprilväder. Om det tyckte jag inte. Inte Besten heller. Kallt, blåsig och det snöade, inte regnade, småspik. Min IP-led frös till is. På kurs kan man ju inte ha vantar på sig när man ska fördela godiset (Ostekt blodpudding var dagens treat till liten Best. Det gick hem!) Vi tränade hundmöten. Tränarens stora svarta New Foundland, Baloo, var helt ok enligt Besten. Trots sin färg och storlek. Stort steg framåt var det. Däremot inte de två svarat labbe-liknande sakerna. De var alldeles för lika eländet som hoppade på Besten.

När Lilla Besten kom till oss fick hon med sig sin gamla korg. En flätad sak, där hon själv bitit ner kanten där fram (produktutveckling krävs - vår förra tax gjorde likadant). Mr H har hela tiden avskytt den korgen och velat byta. Kandidaten har varit motsträvig. Hon hade den förut. Den duger åt henne. Det är lätt att tvätta filtarna. Det har varit Kandidatens argument. Så gav Kandidaten med sig. Inte en dag för tidigt kan man konstatera. Besten älskar sin nya sovplats och tillbringar betydligt mer tid där än hon gjorde i sin gamla. Både sköna läsfåtöljen, soffan och extrasängen ratar hon för sin nya korg.

Sökes:
Man i sina bästa år som vill sätta bo och kottar med mig.
Han ska ha drivkraft, tycka om djur och natur. Älska jakt.
Ha en stilig, vältrimmad kropp och härlig, yvig mustasch.


Finnes:
En fröken i sina bästa år. Sötast i familjen.
Har massor av driv. Väldigt nosig. Egensinnig.


Svar till
Lilla Besten

Ps Jag är frisk och ögonlyst. Det vill jag att du ska vara också.
Om tycke uppstår är jag redo att möta dig i maj.

Sovit för mycket idag. Då blir det svårt att sova på natten. Vred och vände mig i sängen, med Mr H:s hand på min kropp och hans snarkningar i örat. Varför snarkandet? Normalt sett snarkar han inte, men den gången jag har svårt att sova fyrar han av snarkningar för kung och fosterland och i mitt öra dessutom.

Till slut gav jag upp. Lade mig på soffan med Lilla Besten bredvid mig och läste en bok.J a, det är snarare ett häfte än en bok: "Dominans och ledarskap fakta eller fantasi?" av Barry Eaton. Knappast någonting som var värt de 100 kronor jag lade ut på den. I korthet går det ut på att hunden inte alls är lik sin anfader vargen och därför inte kan förväntas reagera på samma sätt som den. Att hunden inte alls eftersträvar att dominera sin flock av människor. Hrm, kan inte förklara det hela men för mig var hela boken uppbyggd på en "intet-diskussion". Det var som inga nyheter, inget konstigt med den. Kanske hade den varit en revolution på 80-talet när man såg på hundar och hundfostran på annat sätt?

För mig är det naturligt att uppfostra hunden med "mjuka metoder". Skulle aldrig få för mig att sparka eller slå. Det känns också naturligt att försöka förstå vad som driver min lilla taxfröken och genom att utnyttja hennes naturliga behov/reaktionsmönster få henne att förändra sig med positiv feed-back. Inte skrämma henne till lydnad. 

Ingenting i boken varken förstärkte eller sänkte mina tankar kring hundfostran. Ja, jag vet inte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att har du svårt att sova en natt kan du ju använda tiden till någonting bättre än det här häftet. 

Ortopedakuten idag. Tillbaka i den gamla vanliga trallen. Kandidaten på akuten, då lyser patienterna med sin frånvaro. Klockan åtta började vi, först tjugo över tio dök första patienten upp. Att säga att de sedan kom i en strid ström vore att ljuga. Men några patienter fick Kandidaten i alla fall se, som vanligt var det misstänkta sksk (skelettskador) och proteslossningar som gällde, också något diskbråck.

Kandidaten konstaterade med en tung suck på morgonen att det skulle bli en tung dag. Handledaren var av den gamla stammen. Första timmarna vågade Kandidaten knappt röra sig av rädsla för att det skulle bli fel. Stämningen var sådan att det kändes som om oavsett vad hon gjorde skulle den gamla räven ogilla det hela. Men Kandidaten suckade, bet ihop och tänkte: det är bara en dag, nu jävlar är det smidighet som gäller. Och se på den! Vid lunch släppte handledaren Kandidaten lös och tre timmar in på eftermiddagen fick hon höra ett "du lär dig fort" och när dagen var över fick hon ett handslag och ett "hoppas jag inte skrämde dig i morse, tack för den fina hjälpen". Det får väl ändå räknas som en bra dag? Och ja, hon tycker fortfarande om ortopedi.

... Ja, de ääääää våååååren! Ja, de ääääää våååååren, som har kommit igen! ....
... eller möjligen ortopeden. Hur som, glädjen i pluggandet är tillbaka.
Ortopederna på Samariterhemmet är ena sköna doktorer.
Pedagogiska, energiska och rara. Vad mer kan man begära?

Ibland kommer det upp funderingar både här och där kring kirurgplaceringen.
Självklart har Kandidaten gått och grunnat på om hon överreagerat. Men alltsom oftast hör hon kommentarer om kirurgen, både från kursare och andra doktorer. 
Den där sista placeringen och den där sista elaka doktorn har fler tyvärr råkat ut för. Det är någonting som sitter i väggarna på Kirurgen som inte är helt ok. Synd! Antagligen ska Kandidaten tacka sin lyckliga stjärna att de flesta av hennes personliga handledare var så strålande bra som de var. Kandidaten hade nog ändå tur. Och lite glad känner hon sig när hon inser att det inte var hennes fel. Inte bara i alla fall.

Eftermiddagen och kvällen tillbringades på härligt sätt. Först middag på stan med Prästen och sedan på Storstumpas begäran promenad med Lilla Besten och de båda stumporna. Ja, så mycket promenerade vi inte. När man är nästan sex och åtta år tar våren över i benen och det blir mycket spring. Vi busade mest runt. Sprang ikapp. Gick balansgång (Besten med). Klättrade i träd (inte faster Kandidaten och Besten). Med det härliga vädret, glada barn och glad hund var det en perfekt avslutning på en rolig och lärorik dag.

Tredje gången på inkallningskursen ikväll. Vet inte vad jag ska säga. Å ena sidan är det väldigt lite inkallning på kursen, den andra hunden har problem med störningar och plötsligt handlar allt om det. Det gör Kandidaten lätt irriterad. Å andra sidan är Lilla Besten en glad liten taxfröken som är väldigt lycklig när matte ägnar henne tid. Skit samma vad matte hittar på. Träningen var en timma ren och skär glädje. Idag gjorde Besten matte stolt. Hon var nästan duktig. Falukorven fick henne till en otroligt lydig liten Best som aldrig släppte matte med blicken, kom på inkallning, stannade, gick fot och dessutom struntade högaktningsfullt i andra hundar. Så mycket mer kan man inte begära när det är länge sedan vi tränade vardagslydnad. Men matte fick blodad tand. Måste köra mer sådan träning på egen hand. Inte bara olika nosaktiveringar ...