Kandidatdropp

Det var som om kursaren hade svårt att förstå det hela. Ynnesten var så stor och ofattbar att när vi packade ihop sakerna för dagen sa kursaren med ytterst förvånad röst: -"Är vi lediga en hel vecka nu?"

Det är o just nu. O-rtopedi. O-inspirerad. Föreläsningar hela dagen, resten av veckan likaså. Stämningen är god. Känns bra. Är bara för trött för att orka ta till mig det. Andra får stå för geisten. Kandidaten bara hänger med, men det är i alla fall inte lika plågsamt som sista två veckorna på kirurgin.  Lite påsklov på det här så blir det bara finfint, ska ni se.

I bakgrunden på datorn har jag lite "gadgets". En gadget är ett bildspel med alla foton vi laddat ner på datorn. Det är kul, för jag påminns hela tiden om mina resor och andra tillfällen när jag haft kameran med. Just nu råkade det bli några från när vi var på Tasmanien,  Brodern med familj och jag nyår -03. Det var en härlig resa. Jag blir lycklig av att titta tillbaka på bilderna och minnas.



Myrpiggsvin



Jamen, vad hette hamnen nu igen? Vi bodde uppe på höjden med utsikt över hamnen. Världens mest långsträckta hamn. Port Arthur?






I Hobart


 I Bicheno



Wineglass bay

Guldstart på dagen. Började på extrajobbet klockan åtta. Prästen hade haft natten. Lördag förmiddag är alltid lugn, så jag hade med "lyxfrukost" som vi åt i lugn och ro under rapporten. Ärligt talat hann vi ju avhandla en hel del privat också innan hon gav sig av.

Med halva passet gjort känner jag mig inte direkt utarbetad. Hoppas det fortsätter i den här takten. :-)

Min trötthet har slagit alla rekord. Hjärnan har lagt ner. Skallen är fylld med hubba-bubba (ja, ni fattar scenariot)Kom överens med doktorn i går om vilka prover som ska tas. Ett fint litet (eller nja, lite utökat) lab-svep. Gick ut därifrån glad i hågen. Nöjd med att han ringer på fredag och delger mig resultatet. Det var ju bara det att jag glömde gå svängen förbi labet. Hrm! 

Är man nästan 40 och barnlös väcker man undran hos folk. Det är uppenbart. Av många blir man betraktad som konstig. Sist var det nya frissan som reagerade. Hon var tio minuter sen till min klippning. Gissningsvis för att hon pratat sönder farbrorn innan. Hon klippte helt ok och hennes prat var nog bara ett försök att vara trevlig mot kunden och skapa kontakt . Ett väldigt intensivt försök.  Hon klippte och pratade. Men inte samtidigt. Varje gång hon kom in på någonting som hon tyckte var viktigt höll hon upp med klippandet och tittade på mig via spegeln och så var hon igång.

Jag satt som på nålar. Hade bestämt möte med en kompis och för varje titta-på-kunden-i-spegeln-paus insåg jag att förseningen blev större och större. Frissan täckte in allt mellan himmel och jord. Sin semester, sina barn, vädret, ja till och med min före detta frisörs barn, graviditet och kommande kejsarsnitt (som om jag har någonting alls med det att göra).

Jag hummade bara, mer deltagande än så krävdes inte. Så plötsligt kläcker hon ur sig: "och hur gamla är dina barn?" Varpå jag sanningsenligt svarade: "jag har inga". Då blev hon tyst och klippte frenetiskt i fem minuter innan hon tittade upp i spegeln igen och sa "vad jobbar du med". Tack och lov var det då dags att föna håret så jag behövde inte svara.

Tog bilen till Studenternas. Kan konstatera att i Lilla Bestens ögon är regn mycket mindre otäckt än det är roligt att gå i nya miljöer. Matte var den som gav upp först. Intressant, faktiskt. Tittade ut genom fönstret hemma, konstaterade att det regnade, gick ut i regnet utan regnkläder och insåg att det regnade jättemycket. Verkar som om någon koppling i hjärnan hade glapp just under fönstertitten. Fyrtio minuter i regnet räckte gott och väl för matte idag.

Blev imponerad flera gånger om under morgonens promenad. Första gången när vi svängde ut från parkeringen till promenadvägen. Hör någon skrika stanna och inser att vi befinner oss mittemellan en vorsteh och hennes matte. Hunden var nere i slänten vid ån, ungefär 75 meter från matte, så ögonkontakt fanns inte. Vorstehn som hade tänkt sig ett rendez-vous med lilla taxfröken tvärstannade. Där satt hon tills matte kom. Snacka om pli på hunden. När matte passerade säger hon: "Min svärfar har tax, hon älskar taxar". Jag tackade för att hon stoppade hunden och förklarade att Lilla Besten inte älskar stora hundar och att ett möte hade slutat i slagsmål.

Vid ett stort grönområde sniffade två lösa golden runt. När vi är bara några meter ifrån inser jag att matte/husse inte är ute med sina hundar. Gulp! Skräcken grep tag i hjärtat på mig och jag såg för mitt inre hur två stora hundar fullkomligt massakrerade min lilla taxfröken och förbannade den hundägare som bara öppnat dörren och släppt ut bjässarna. I samma ögonblick får den ena för sig att min lilla taxfröken är en lattjo liten pryl och tar sats mot henne, men gör ändå en liten kringelkrok och jag kan skrika nej och sätta upp handen. Hunden tvärstannade med snopen min. Den andra som jag inte skrikit åt gjorde det samma. Uppenbarligen väluppfostrade hundar. Vad som förvånade mest i det hela är Lilla Bestens reaktion. Hon gick hela tiden med lyftad svans och sniffade i marken. Struntade fullkomligt i att det kryllade av Golden runtomkring. Kanske hade hon redan läst av goldiesarnas kroppsspråk och konstaterat att i det här fallet var de inget hot mot en ettrig, envis liten tax? Kanske var det mitt bestämda nej som fick henne på andra tankar? Trodde hon att jag försvarade henne? Trodde hon att det var henne jag gastade nej åt?

En stund senare möter vi en lös wachtel och hans matte. När matten får syn på oss kallar hon in hunden och kopplar den.

Alltså, va? Var det en slump? Går olika typer av hundägare på olika ställen? I Hågadalen borde man vara beväpnad med ridpiska för att komma undan alla hundar där husse/matte (oftast matte) anser att just deras hund har äganderätt till naturreservatet och ska springa lös och hälsa på alla den känner för. Och att alla andra ska vara tacksamma för att de dyker upp med en ruskig fart .....

Återkommer till detta ämne.

Ps Piskan är mer tänkt att vara till husse/matte än den stackars hunden.