Kandidatdropp

Från sängfronten inget nytt att rapportera. Större delen av dagen har tillbringats sovandes, även om Mr H tog en sängpaus i soffan och kollade hockeyn och jag tagit sängpaus för Lilla Bestens promenadbehov. 

Jag hatar att känna mig utnyttjad. Speciellt när det är vänner som utnyttjar mig.
Turligt nog händer det inte ofta, men idag hände det. När det gör det blir jag så himla besviken.
Försöker trösta mig med alla andra härliga vänner som kommer med glada tillrop och skratt.

Det ligger och lurar en förkylning där bak någonstans. För min del kan den gärna hålla sig borta.

Vaknade med ont i hela kroppen. Träningsvärk från F&S-passet i går, där jag faktiskt tog i ordentligt och nästan inte alls fuskade, tänkte jag. Nu är jag inte lika säker, känns misstänkt likt en infektion. Jag vill inte!
I morgon börjar vi på klinik igen. Enligt schemat ska denna kandidat vara på Hematologen. Blodsjukdomar är ett enda virrvarr i min hjärna, den här placeringen vill jag inte missa. Känns som enda chansen att reda ut virrvarret.
Låt det här vara falskt alarm! Snälla!

Helgen har varit så där skön och ledig som en helg ska vara. Pass på F&S med "Veterinären", promenader med liten Best samt moder (ovanligt att ha modern alldeles för sig själv. Skönt!), restaurang och bio "This is England" med Mr H. Den filmen förtjänar ett alldeles eget inlägg. Fantastisk! Otäck! Varm! Obeskrivbar! Se den själv!

Storstumpa har fått ganska mycket egentid med faster. Nu var det Lillstumpas tur. Vi skulle se "Låtta från Uppfinnarbyn" på bio. När jag kom för att hämta Lillstumpa säger hon: -"Jag vill inte gå på bio. Bara om jag får massor av coca-cola och pop-corn". Jojo, det kunde hon tro. Den här fastern tvingar inte brorsbarn på bio och massor av coca-cola och pop-corn har faster väldigt mycket emot, även om det var lördag. Lillstumpa fick välja vad hon ville göra istället. Plocka blåbär, plocka jordgubbar, gå i Hågadalen var förslagen. Barnafadern ville hellre ha med henne till stallet. Faster hittade den ideala lösningen. Gå i Hågadalen bakom stallet, där varken pappa eller storasyster gått någon gång. Det gick hem! Lillstumpa fick göra någonting hon var ensam om. I det läget kände sig faster som världens bästa barnpsykolog. Så klädd för bio i tunn kappa och högklackade skor slirade faster i geggiga skogen bakom ridhuset. Lillstumpa var själaglad. Först av alla i familjen att gå i den skogen. Dessutom hittade vi en groda, några larver, såg Predikstolen (ett rejält berg) och skickade med hjälp av mobilen massor av busbilder till stumpornas mamma på väg hem från Prag.

-"Men pappa, varför kommer du hem så tidigt? Faster sa att hon skulle gå när du kommer.", sa Storstumpa och sedan försökte båda stumporna hålla kvar mig. Svägerskan är bortrest och jag har hämtat Stumporna på dagis och skola för att brodern skulle kunna göra full arbetsdag. De är så rara. Lillstumpa busar och har en väldig fantasi. Just nu är hon fascinerad av begreppet käääääär. "Jag vet vem du é jättekäääär i. Mr H" säger hon och rodnar nästan. 
Storstumpa börjar bli ironisk. Det är jätteroligt att se hur hon börjar utforska den delen av språket. 

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att vara med de där små stumporna. Det är så mysigt att ha dem nära. Att kunna hämta från dagis och skola. Att kunna följa med på ridlektioner. Att bara vara med dem. Att ta med dem till agilityhagen och se dem träna konster med Lilla Besten. Att ta med dem på promenader. Det är coolt att vara faster.

Hemma! För första gången har jag haft nytta av mina sjukdomar. En läkartid i morgon gjorde att jag måste bryta upp från lägret idag. Missar alltså morgondagens rollspel. Knappast en förlust i mina ögon. Eftermiddagen idag avslutades med att handledaren förklarade för oss vad som ska ske i morgon." Vaddå, rollspel?", frågade en kursare. Varpå min reptilhjärna fick munnen att stava fram: "Drakar och demoner". Säger väl allt om vilken nivå denna kandidat anser att det hela befinner sig. Som sagt. Det är inte teaterhögskolan jag sökt till.

Ska jag jag försöka mig på en sammanfattning av tre långa, intensiva, koncentrerade dagar? Tror att min grupp kom relativt lindrigt undan. Gruppsammansättningen var sådan att det var mycket locket på känslorna. Kanske bidrog mina inledande kommentarer om att syftet med kursen var samtalsteknik och inte att deltagarna skulle knäckas till det (jag vill gärna tro det i alla fall). Andra grupper har haft det tuffare. Folk har knäckt ihop och varit på väg hem för att de mår så dåligt. Det har visst också varit mycket tårar. Att man tvingas till det bland sina kursare, som är att betrakta som kollegor är sjukt. Det var på 80-talet det var modernt med "bryt ner och bygg upp kurser". Ah, visst! Jag glömde! Det här har man gjort i tjugo år i Uppsala och då finns det ingen anledning att ändra på det.......
 
Visst har jag lärt mig en del av att titta på och analysera videoinspelningarna vi gjort samtidigt kan man bara få ut begränsad kunskap av torrsim. Det hela känns så krystat och konstruerat. Ramarna var inte heller speciellt tydliga vilket gjorde att det tog ungefär tre (av sju) samtal innan vi började begripa syftet.  Var och en får "lyssna" på en annan person en gång och sedan får man berätta om ett problem en gång. Nog skulle jag lära mig bättre om det var riktiga patienter och jag fick göra det själv några fler gånger. 

I princip kände jag att det som vann handledarens gillande var att man som lyssnare höll käften och ställde så få frågor som möjligt. De frågor man ställde skulle vara sk "öppna". Det vänder jag mig mot eftersom det inte är läkarens vardag. Åtminstone inte för de läkare som arbetar med somatiska frågor. Man måste styra frågorna för att testa sina hypoteser. Jo, visst kan det vara bra att börja med öppna frågor - men sedan måste man "snäva till det".

Dagarna har på många sätt varit ett deja vú av socialmedicinens videoinspelningar på Patient-Läkarrelation. Ni vet, de där som jag satte stopp för i min grupp. Där syftet var att hålla ett samtal igång i 10 minuter. Ledsen, visst måste jag lära mig samtalsteknik, men jag vågar prata med alla, jag vågar fråga om allt och klarar definitivt att hålla ett samtal igång i 10 minuter eller lyssna i 10 minuter.

Känner mig många gånger begränsad inom samtalsteknikområdet och har själv funderat på kurser i "Motiverande Samtal", "Coaching" eller liknande för det känns som om jag behöver det. Tyvärr var väl inte Älvkarleö det jag behövde för att bli bättre ...... 

Det har inte direkt varit någon arbetsam dag. Tenta i morse visserligen. Men, en liten. Geriatrik, tvåveckors kurs. Skulle tro att den gick vägen. Visst "dabbade" jag mig på några ställen. Vet inte riktigt vad jag tänkte på. Men på det hela taget så gick det nog bra.

Därpå blev det konditori Fågelsången. Med två kursare i solskenet. Absolut jätteskönt.

En tur tillbaka till stora sjukhuset och Mr H:s brorsdotter som väntade på plastikoperation för benet. Där hade filmteamet varit så 26:e ska vi sitta vid TV:n och se om vi kan skymta brorsdottern bakom tjejen som plastikopererade boobiesarna.

Kvällen avslutades på Terrassen med svåger och svägerska (om man nu får kalla dem det fast vi inte är gifta, Mr H och jag). Servicen var väl sådär, men maten var god och inte alltför dyr. Helt ok ställe. dit kan jag tänka mig att gå fler gånger. Fast vi gick i rättan tid. Just som vi gick ner för trapporna steg tjejgänget på 25 personer in. Unga tjejer. Jag kan just tänka mig ljudnivån när de kommer igång. Har ju själv varit med i några sådana gäng och tysta och dämpade var vi då inte.  :-) 

Nu blommar min Beatrice Trail.