Kandidatdropp

-"Det är bara några veckor kvar", påstår kursare PTB blivit mitt nya mantra. Och så är det väl. Det är det enda jag kan komma på att säga för att trösta mina trötta, sega, urlessa kursare och mig själv. Jodå, jag är i exakt samma tillstånd som de. Barn som min kurshalva läser nu är en bra kurs. Faktiskt en av de bästa. Engagerade lärare, fantastisk amanuens med ett sprudlande gott humör. De förtjänar ärligt talat mer sugna studenter, men jag tror inte vi kan uppbåda mer entusiasm nu. Man hade ju kunnat tro att vi skulle bli superentusiastiska i det här läget, men att ha smakat på friheten i somras var förödande för vår moral. No more kandidat, och mer underläkare är väl ungefär vad vi tänker.

Själv hoppar jag runt i lite olika delgrupper för att få mitt schema att gå ihop och fick förra veckan plötsligt kandidata med folk jag knappt sett förut. Önskat jag fått göra det tidigare. Det visade sig att vi haft liknande tankar om och under utbildningen. Tänk om man fått dela dem med någon tidigare, då hade saker och ting varit lättare... Om inte annat så hade jag känt mig mindre ensam.

Ah, jag pladdrar. Det är väl i brist på någonting att säga. Det är fullt schema här, ändå händer inget speciellt. Har gått och grunnat på utformningen av årets julkort och inbjudningarna till examen. Det har suttit långt in och inte förrän jag i veckan hittade en ny affär, Papper, lossnade det. Idag har jag suttit och fnulat och nu är utformningen av julkorten klar. Nu sitter jag bara och surar för att affärerna inte har öppet så här dags när jag vill köpa material till korten. Ah, inte lönt att tjura, jag går och lägger mig och läser tills Mr H kommer hem. Han jobbar kväll, hela helgen och det gör visst jag med, förutom idag då.

Mr H har tjatat om enorm platt-TV och fler kabelkanaler länge. Lyckades hålla undan hans begär med orden: När vi flyttar till hus .... Ja, nu bor vi här och hann inte göra det många dagar förrän både TV och tonvis av kanaler var på plats.

TV:n kom först. Sedan kanalerna. Canal Digital hade ju inte skickat boxen till vår nya adress som Mr H uppgett utan hans gamla i Luleå, den han hade innan han flyttade till mig. Hur de fick tag på den adressen undrar vi fortfarande eftersom han inte bott där på cirkus fyra år och aldrig varit kund hos Canal Digital. De måste köpt ett adressregister av något konkat bolag.

Hursom, boxen efterlystes och så småningom dök den upp. I släptåg kom räkningen för den. Inte helt oväntat. Mer oväntat var väl att vi fick räkning också för boxen som gick till Luleå, den vi aldrig sett. Mr H ringde och påpekade det hela för kundtjänst som lovade att det räckte med att vi betalade en räkning. Den andra skulle rivas. När Mr H lagt på luren var hans exakta ord: -"Det kommer aldrig att fungera".

Mycket riktigt, på eftermiddagen fungerade inte TV:n. Morr!!! (Näe, inte Mårr!) Morr!!! Jag ringde kundtjänst. Pratade med en alldeles förtjusande ung man som talade om för mig att vi var avstängda pga obetald räkning. Nähähädu, sa jag på ovanligt gott humör, vi har gjort exakt vad vi ska, men det har inte ni. Drog historian och när jag var klar sa han att jomen det stämde ju, det har blivit fel på Canal Digitals sida. Han lovade att ordna upp det hela, jag skulle bara vänta i luren. Vilket var precis vad jag gjorde. Väntade! Väntade! Till slut bröt jag samtalet och ringde upp igen. Fick nu prata med en ung snuppeluppa. Inte alls lika förtjusande som gossebarnet men med hennes hjälp kom kortet i alla fall igång.

Mr H kom precis instörtande genom dörren. Tur för Canal Digital att kortet fungerade till hans heliga hockeymatch. Tur för oss att vi inte kopplat Canal Digital till autogiro från gemensamma kontot. Känns som om det hade kunnat bli en dyr historia.

Det där med hudvård har jag aldrig brytt mig speciellt mycket om. Huden är som den är. Inte perfekt, inte skitdålig. I ungdomsåren med en massa småfinnar i plytet joxade jag med Stioxyl men numera är det tvål och vatten som gäller, kanske lite ansiktskräm när det känns torrt. Stärkt av hudföreläsarens svar i våras på att hud inte ska tramsas med har jag hållt fast vid tvålen och vattnet.

En dag blev jag bjuden på Mary Kay party. Det snackades en massa skit om hud som gick stick i stäv med det som lärdes ut på hudkursen. Ingenting handlade jag den gången. Det gick några månader så kom ett tillfälle när jag kände mig förpliktigad att inhandla Mary Kayprodukter (lite påhejat av det faktum att jag vid flytten slängde allt jag ägde och hade inom den kategorin eftersom grejorna var i runda slängar fem år gamla). När produkterna - de ack så dyra -  var inköpta var det bara att använda dem och hör och häpna nog mår min hy bättre.

Naglarna delar sig. Det har de alltid gjort. Det beror på att jag inte får i mig mjölk har jag alltid tänkt och låtit det vara med det. Så tipsade Mårran om produkten Trind för ledsna naglar. Inte trodde jag på det, men testade i alla fall. Hör och häpna, mina naglar slutade dela sig och blir längre än de någonsin varit.

Både Mary Kay och Trind är svindyra, men det är nog som de säger: Man får vad man betalar för.