Kandidatdropp

På sommarjobbet händer det inte sällan att vi möter människor i en akut kris. Förvånansvärt ofta är deras handlingar och deras kommunikation trots krisen logisk. I alla fall från deras horisont och med deras bakgrund. Det mesta brukar kunna hanteras.

Emellanåt kommer det människor till oss som ter sig som om de är i en akut kris men som sedan visar sig vara psykiskt sjuka och behöva en annan typ av boende och vård än vi kan erbjuda. Ofta känner lilla maggropen det direkt. Redan vid åsynen av dem. Vid första handslaget. Vid första rörelsen. Vid första ordet. Det här kommer inte att gå säger den, men vi säger ok vi provar och ser. Det händer att min maggrop sparkar till hårt och vill att jag ska yttra mig och säga nej, men säger ordinarie personal att vi provar så nickar jag och säger :-"Det gör vi" . Maggropen och alla känslor får helt enkelt kvävas. Och det går alltid. Kanske inte så smidigt? Kanske inte på bästa sätt? Långt därifrån, men i slutändan brukar inte någon ha lidit några avsevärda men i alla fall.

När kollegan och jag kom för att göra nattpass i går sparkade maggropen till - stenhårt. För första gången gick jag stick i stäv med beslutet och nekade benhårt till att ställa upp utan extra bemanning. Gick så långt att jag talade om att om vi inte ordnade extra bemanning så skulle jag gå hem och så kunde de hitta en ersättare för mig den natten.  Kollegans maggrop och min hade tydligen jämkat sig samman för hon backade mig fullt ut. Det blev extra bemanning och en lugn natt. Trodde vi. När morgonpasset kom ställdes saker och ting på sin spets och den huvudlinje jag förordat i går drevs igenom. Dock inte av mig, utan av morgonpasset.

Jag sa inte: -"Vad var det jag sa!". Har inget behov av att visa att vi hade rätt och de hade fel. Däremot noterar jag det för mig själv.  Kanske börjar jag lära mig att lyssna på maggropen/intuitionen? Det vore ju inte så dumt om jag kunde göra det och låta hjärnan pausa ibland. 

Hade nog inte tänkt läsa fler böcker av Karin Fossum men i rännilen av böcker som Mr H lagt från ytterdörren till sovrummet fanns två av henne. Den ena "När djävulen håller ljuset" har jag för mig att Sara rekommenderade vid något tillfälle så den började jag med. Låg i värmen i broderns trädgård i går och åt hallon direkt från busken medan Lilla Besten låg i skuggan bredvid och tuggade på sitt märgben. Kan inte säga att det gick någon nöd på oss. Skönt att solen behagar lysa starkt just en av de dagar jag är ledig. Idag, söndag, har jag gjort likadant skillnaden är bara att boken var en annan (Rapport kommer vid annat tillfälle) och att vi förtjänade att lata oss eftersom dagen började med en långpromenad med taxmamman och taxpappan och deras tre små pojkar. Den fjärde pojken har fått gå till körsbärsdalen. Det känns ledsamt.

"När djävulen håller ljuset" är bra. Mer och mer tycks jag dras till böcker som inte är klassiska deckare utan etiska dilemman, besvärliga historier som folk hamnar i utan sin egen förskyllan. Konrad Sejer och hans kollega Skarre är snubblande nära att hitta Andreas, 18-år, som försvunnit. När de väl hittar honom är det för sent. Då försvinner också hans bästa vän. Vad har hänt med honom?

Hur Andreas försvinner och hur han lever tills han dör och hur han dör är den röda tråden i boken. Men, lika mycket handlar den om hur ett litet felsteg med foten vänder upp och ner på livet och hur någon kan bli mördare utan att vilja. Blir man bara mördare om man är psykiskt sjuk? Och är det fler som mördats?

Helgens pass skulle vara sista rycket på jobbet. Bara några ströpass då och då framöver inplanerade. Och även om det vanligen inte är så slitigt på jobbet kändes det skönt att få koppla av efter en slitig, konstig helg på jobbet. Nu ringde de. Två pass till den här veckan planerades in. Det blir: jobba sex dagar, ledig en, jobba åtta dagar. Det får gå. Ju mer jobb i sommar, desto mindre behöver jag jobba i höst när skolan fyller hela dagarna.

Jobbar nästan varje dag nu. Många dagar i rad. Ändå känner jag mig extremt lat. Jobbet är inte så krävande och väl hemma gör jag absolut ingenting. Promenerar Besten när det behövs, men i övrigt ligger jag mest på rygg. Inga joggingturer. Inget Friskis och Svettis. Det sista med köket blir inte gjort. Inte heller städning är prioriterat (det är det iofs aldrig här).

I går var jag ledig. Läste sen eftermiddag och kväll och en bit in på natten. Tills jag såg dubbelt. Var bara tvungen att läsa ut boken. Jo, jag har sällat mig till den skara som läst Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" och hyllar den. Otroligt många sidor. Otroligt många ord. Många romaner skulle tjäna på att skäras ner, men katten vet om den här hade gjort det. I mina ögon var inte ett ord överflödigt, även om jag har i bakhuvudet att någon recensent skrivit att det var för mycket utfyllnad. Deckare i vanlig bemärkelse är det inte, men det gör inte boken sämre. Tvärtom.

Baksidestexten:
"Folk har alltid hemligheter.
Det handlar bara om att lista ut vilka.
Den 22 september 1966 försvinner sextonåriga Harriet Vanger spårlöst. Nästan fyrtio år senare får journalisten Mikael Blomkvist ett ovanligt uppdrag. Han kontaktas av industriledaren Henrik Vanger som vill att han ska skriva släkten Vangers historia. Släktkrönikan är dock bara en täckmantel för det verkliga uppdraget; att ta reda på vad som egentligen hände med Harriet. Mikael, som nyligen blivit åtalad och fälld för förtal, känner att han behöver ta en paus från sitt jobb på tidskriften Millennium och åtar sig jobbet. Han får hjälp av den unga, struliga datahackern Lisbeth Salander. Tillsammans börjar det omaka paret gräva i familjen Vangers förflutna och möter en mörkare och blodigare historia än vad de någonsin kunnat föreställa sig."

Ruskigt bra bok. Personporträtten är förnämliga. Storyn är bra. Storyn är trolig. I alla fall fram till upplösningen som känns bisarr och lite "too much". Ändå absolut en rekommendabel bok. Vad Larsson menar med citaten om kvinnovåld som inleder varje kapitel har jag svårt att förstå. Som ett inlägg i debatten om våld mot kvinnor har jag svårt att se boken. Kopplingen mellan citaten och boken är ganska lös. Ingen debattbok. Ren och skär underhållning är det i mina ögon.

De säger att en olycka händer så lätt. Skulle bara ta en kort tur runt kvarteret med Besten på söndageftermiddagen. Plötsligt har hon någonting i munnen, knycker på nacken och slänger iväg det. Det var en liten igelkottunge. Jag lade den försiktigt åt sidan med hjälp av några pinnar. Gick  hem med odjuret, kollade hennes mun. Blodet kom inte från henne. Puh! Ringde veterinären. Inget svar. Säkert var hon ute och jourade. Ringde Ultuna. Fick numret till viltjouren och alldeles för detaljerade instruktioner om hur man bryter nacken på en liten kottunge.

Ringde viltjouren, tog en kartong och en mjuk handduk för att gå och titta till kotten. Den var illa skadad. Taggar och hud var borta. Ända ner till muskelfascian, på säkert 15 % av kroppen. En ångestfylld halvtimma följde. Viltjouren skällde ut mig för att jag inte burit hem kotten direkt. I vad undrar jag? Skulle jag ha stoppat den i BH:n? Klädd i jobbkläder var min utrustning inte till någon nytta.

Sedan "försvann" viltjouren ur etern en god stund. Ingen att få råd av. Försökte med hjälp av mina medicinska kunskap lista ut vad den stora skadan innebar för en liten, liten kottunge. Kom fram till att det nog inte fanns en chans att den skulle klara sig. Bättre att förkorta lidandet. Kunde inte själv. Mr H kunde inte heller. Dessa små tassar och den lilla ljuvliga nosen kunde jag bara inte avsluta. Med tårar i ögonen tog vi kotten till Ultuna för att de skulle få utföra det smutsiga hantverket.

Det gör så ont. Mer ont än det förnuftsmässigt borde göra. Jag vet att det var en olycka. Kunde inte ha förhindrat den. Enda sättet är att hunden alltid går fot, inte en koppellängd åt sidan, inte in under buskar. Men, herre jösses vilken ångest jag har för att den lilla kotten fick avsluta livet tidigare än den borde ha gjort det.

En dåres anteckningar. Man skulle ju kunna tro att det är mitt bloggande det handlar om. Men icke så, inte denna gång i alla fall. Fortsätter nämligen att beta av den sk kurslitteraturen. Senast att betas av var Nikolaj Gogols "En dåres anteckningar". En kort, kort berättelse. Ingenting jag såg fram emot att läsa. De gamla ryska "gubbarna" har jag dragit mig för att läsa. Försökte någon gång när jag var yngre, men gav upp innan jag kommit halvvägs. Var det brott och straff den gången?

Nåväl, huvudpersonen börjar som departementstjänsteman och slutar som kung av Spanien. Tyvärr är det väl bara han som inser att han är kung av Spanien eftersom han blir insrpärrad på slutet. Däremellan pratar han med hundar, träffar hundar som skriver brev och gör själv gör han bort sig hos chefens dotter.

Det är en säregen berättelse. Knäpp! Och ändå logisk. Till min förvåning insåg jag efter bara några sidor att jag faktiskt gillar den. Det finns ett "flyt" i språket och historian roar, så knäpp den är. Några rader får mig att flina till. Vad sägs om:

"I dag är det en klang- och jubeldag! Spanien har en kung! Han har kommit till rätta. Denne kung är jag. Det var först idag som jag fick reda på det. Sanningen att säga, slog det mig plötsligt som en blixt"

"Så är jag då i Spanien, och detta skedde så fort, att jag knappt lade märke till det. I morse kom de spanska deputerade till mig, och jag satte mig i en vagn tillsammans med dem. Den osedvanliga hastigheten föreföll mig besynnerlig. Vi åkte så raskt att vi efter en halvtimme redan var vid spanska gränsen. ... Ett besynnerligt land, Spanien: när vi kom in i det första rummet, såg jag en mängd människor med rakade huvuden. Jag gissade dock, att de måste vara antingen grander eller soldater, eftersom de rakar huvudet. Rikskanslern ledde mig vid armen: hans sätt föreföll mig ytterst besynnerligt; han knuffade in mig i ett litet rum och sade: "Sätt dig här, och om du kallar dig Ferdinand igen, ska jag allt bulta den lusten ur dig"."

"Jag kan än idag inte förstå, vad Spanien är för slags land. De folkliga sedvänjorna, och hovetiketten är mycket säregna. Jag förstår inte, förstår bestämt ingenting. I dag rakade man huvvudet på mig, trots att jag skrek för full hals att jag inte ville bli munk. Men jag minns inte ens längre vad jag kände när man började droppa kallt vatten på mitt huvud."